| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÅNGVÄGA loŋ3~vä2ga, adv. o. adj. oböjl.
I. adv.
1) långt bortifrån, från ngn långt avlägsen plats; utom i vitter stil numera nästan bl. i uttr. långväga ifrån; jfr 2. Somlighe vthaff them wåro komne longwägha. Mark. 8: 3 (NT 1526). At han skulle sjelf hämta .. (spannmålen) långväga ifrån. Bergklint MSam. 1: 34 (1781). Läkare, som långväga .. efterskickas. Zeipel Set. 3—4: 42 (1847). SDS 1929, nr 211, s. 13.
2) (numera i sht i vitter stil) långt borta, på avlägsen plats; på långt håll. Om sådant skal kiöpas långwäga. LReg. 324 (1687). Detta prydeliga tvåvåningshus presenterar sig .. långväga som ett Slott. Sundelius NorrköpMinne 623 (1798). Där .. (myren) ligger .. långväga från människoboningar. Knöppel SvRidd. 53 (1912).
3) (numera i sht i vitter stil) långt bort, lång väg; äv. i uttr. långväga bort. Tu .. sender tijn bodhskap longwägha. Jes. 57: 9 (Bib. 1541). Sedan ville den ene fara långväga bort. Oelreich 86 (1755). Björlin Elsa 113 (1879).
II. adj.; företrädesvis i attributiv ställning.
1) om förflyttning, resa o. dyl. l. vistelse l. värksamhet: från l. till resp. på ngn långt avlägsen plats; lång; avlägsen. Långväga färder, resor, marscher. Spegel GW 50 (1685). Under Konungens långväga bortovaro. Lagerbring 1Hist. 4: 69 (1783). Långväga sjöexpeditioner. KrigVAH 1885, s. 319. De långväga (telefon-)samtalens förmedlande. SD(L) 1897, nr 46, s. 2. Heckscher SvEkonH 1: 41 (1935).
2) som kommer l. kommit l. hämtats långt bortifrån; som färda(t)s l. forsla(t)s lång väg.
a) om person. Långväga resande, gäster, främmande. LPetri 1Post. L 2 a (1555). En slaf säljes desto dyrare, ju mera långväga han är. Ödmann MPark 289 (1800). Lagerlöf Mårb. 40 (1922). (†) Wij äro widt långwäga män. Kolmodinus Gen. C 6 a (1659).
b) (numera föga br.) om sak. ÖB 6 (c. 1712). Det långväga (häst-)fodret. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). Då det lyckades mig att göra någon ömtålig, långväga ört inhemsk i min fosterjord. Palmblad Nov. 2: 24 (1819, 1841).
3) (numera nästan bl. i vitter stil) som befinner sig långt borta, långt avlägsen, fjärran; särsk. om ort o. d. HC11H 4: 6 (1697). Exporter lämna största vinsten då de föras til långväga orter. Berch Hush. 317 (1747). Högberg Vred. 3: 416 (1906).
4) bildl.: avlägsen; långtgående, vidtgående; långsökt; numera nästan bl. i fråga om släktskap o. d.: avlägsen. Taga .. långväga exempel. Kling Spect. Ff 4 a (1735). Så synes mig likväl denna bild nog långväga och tvungen. Ödmann StrSaml. 1: 33 (1785). Weste (1807). Ville .. (människan) blott blifva ett barn, så vore medlen (till salighet) hvarken så många eller långväga. Thomander Pred. 1: 219 (1849). Han närde .. i tysthet långväga förslag. 2SAH 40: 496 (1865). Verd. 1887, s. 102.
-RESANDE, p. adj. äv. ss. sbst.
Spalt L 1454 band 16, 1941