Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LÅP lå4p, n.; best. -et; pl. =; i bet. 2 LÅPA lå3pa2, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(låp c. 1700 osv. låpa 1694 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. låp, n., låpa, ävensom låper, m.; trol. s-lös sidoform till isl. slápr, m., slö, lat person, nor. slaap, dagdrivare, till stammen i got. slēpan, sova. Med avs. på genus n. jfr rimorden TÅP, VÅP. — Jfr -LÅPA]
(i vissa trakter, vard.)
1) enfaldig människa, fån, stackare, våp; tölp. JGAcrel PVetA 1796, s. 73 (c. 1700). Den gapiga Ridderling (så heter ex-redaktören, det låpet). Palmblad Falkensv. 1: 152 (1844).
2) enfaldig kvinna, fjanta. Törnewall E 4 b (1694). Eldh Myrth. 73 (1725). SedolärMercur. 3: nr 20, s. 7 (1731). jfr BOND-LÅPA.
Avledn. (i vissa trakter, vard.): LÅPA, v. [sv. dial. låpa] fåna. Bremer Hem. 2: 127 (1839). —
-LÅPIG, adj. tölpig, dum, fånig, fjantig. Atterbom LÖ 1: 211 (1824). Wägner ÅsaH 48 (1918).

 

Spalt L 1455 band 16, 1941

Webbansvarig