| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÄGRA lä3gra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.); -ARE (†, UrFinlH 705 (1713; i bet. II)), VDAkt. 1736, nr 305 (i bet. II).
I. anbringa (ngn l. sig) på ett läger o. d., låta (en trupp o. d.) slå läger o. i anv. som närmast ansluta sig till denna bet.
1) anbringa (ngn) på ett läger l. en viloplats; numera bl. (föga br.): låta (en trupp o. d.) slå läger, förlägga l. inkvartera (en trupp ngnstädes); förr äv.: anordna (ett läger). Then Geometriske konst hwarigenom honnom vnderwijsses ordentligen til at legra sit ombetrodde feltleger. Gustaf II Adolf 65 (c. 1620). (Hon) skyndade .. sigh i dhen nestbelegne Skogen, där hon sin (förlamade) Mann och Barn nederlade och lägrade så gott som hon kunde. RelCur. 187 (1682). Då han lägrade sitt folk i förstäderna. 2SAH 5: 19 (1807). Framför Athen han lägrar nu sin här. Hagberg Shaksp. 7: 109 (1849).
2) (†) eg.: belägra; angripa, ansätta. (Cupido) Dän mäd sin pilar plär all hiärtan hårdlig lägra. LejonkDr. 96 (1689).
3) refl. l. (i sht om forskningsexpedition o. dyl. l. i p. pf.) intr.: lägga sig ned l. slå sig ned att vila (ngnstädes, i sht på marken l. med kläderna på); i sht om en samling av personer; ofta om trupp l. forskningsexpedition o. dyl. o. därvid särsk.: slå läger; äv. (i sht i fråga om ä. förh.): för belägring o. d. slå sig ned l. fatta stånd (ngnstädes). När wij komme her för byn haffue wij legred oss her. G1R 9: 377 (1534). Simon droogh emoot honom, och läghradhe sigh på then slettmarken widh Addus. 1Mack. 13: 13 (Bib. 1541). Då hären på heden / sig lägrat till hvila, / väntande slaget / vid gryningens timma, / satt Skalden upp. Geijer Skald. 34 (1811, 1835). Förrän vi .. hunnit i land, helsade oss en fiskare, som låg lägrad vid en stockeld (osv.). Castrén Res. 1: 27 (1852). Här i trakten hade en karavan om 150 kameler lägrat för att vid 3-tiden på e. m. fortsätta sin färd till Kaschgar. Hedin Asien 1: 36 (1903). särsk. mer l. mindre bildl.
a) (†) om ängel: (skyddande) hålla sig (hos l. omkring ngn). Herrans engel läghrar sich om kring them som fructa honom. Psalt. 34: 8 (öv. 1536; Bib. 1917: slår sitt läger). (Guds) helige Änglar lägre sig omkring Hennes Maj:t och beware Hennes Maj:t ifrån alt ondt. HC11H 7: 184 (1686). KKD 7: 34 (1702).
b) (†) rusta sig (till strid mot ngn l. ngt). At .. (Kristus) är dieffuulens retta fiende, och läghrar sigh medh macht emoot honom. LPetri 1Post. Y 7 a (1555). Att till Strids mot sådan Kiärleek Döden sig allena lägrar. Dahlstierna (SVS) 291 (c. 1696).
4) med saksubj., refl. l. (i sht i p. pf.) intr.: (i sht på ett täckande l. höljande sätt) lägga sig l. utbreda sig (på l. över l. omkring ngn l. ngt); i sht om mörker, moln, rök, skugga, dimma o. d.; äv. bildl., om min, stämning, missnöje, svårmod, olycka o. d. Tusende wederwärdigheter hafwa alla på en gång kommit at lägra sig om kring osz. Österling Ter. 2: 275 (1700). Riks-Marskalken höjde axlarna och kring munnen lägrade sig ett visst uttryck af förakt. Crusenstolpe Tess. 3: 235 (1847). Mörkret lägrar öfver staden. Rydberg 2: 323 (c. 1870). Han såg en skugga lägrad öfver dennes ansikte. Hirn Sharp Vind 71 (1910). Eldslågorna slogo efter en kort stund högt upp, och tunga rökmoln lägrade sig över trakten. SvD(A) 1931, nr 233, s. 3. — särsk. om is, snö, samling av småföremål o. d.: hopa sig, torna upp sig o. d.; stundom: avsätta sig; anträffat bl. i refl. anv. Isen hade lägrat sig vid broarna (över ån). VexjöBl. 1831, nr 10, s. 2. Om på bordet dam sig lägrat, / .. / Bör det viftas bort med vingen. Collan Kalev. 1: 363 (1864). Öfver matbordets duk lägrade sig högar af dukater. Lagerlöf Länk. 8 (1894). Genom uppkomst af tandsten, som lägrar sig i (tandkötts-)fickan, blir tandköttet inflammeradt. 2NF 30: 741 (1920).
II. eg.: dela läger med (ngn); numera bl. (i sht i högre stil l. jur.) om man: hava olovligt könsumgänge med (en kvinna); ofta med särskild tanke på att havandeskap uppstår; jfr BELÄGRA III, HÄVDA 5; förr äv. refl. l. intr., om man l. kvinna: hava samlag (med ngn). Alff nekadhe, thz han hans dotter aldrig lægrath hade. JönkTb. 110 (1525). Hwilken gifft Man lägrar med en ogifft Qwinna förste reszan han warder beslagen där medh, straffas (osv.). Schmedeman Just. 46 (1569). Karin Larszdåtter i Åsby lägrade sigh mz en sin faders legodräng. ÄARäfst 120 (1596). Samma Capten som är altid så kär, / Som femton gånger har lägrat Sophia. Bellman (BellmS) 1: 256 (c. 1785, 1790). Mariatta, vackra barnet, / Svarar dessa ord och säger: / ”Ingen ogift man mig lägrat, / Icke heller någon gift man”. Collan Kalev. 2: 356 (1868). Östergren (1932).
1) (mindre br.) till I 1 o. 3: förhållandet att lägra sig l. slå läger l. att vara lägrad (ngnstädes). Petreius Beskr. 4: 11 (1615). Saftiga ängar på vänstra stranden af Rabgjälingälfven inbjödo oss till lägring. Hedin Transhim. 3: 476 (1912). särsk. (†) bildl.: hemvist l. boning (för dygd, fullkomlighet, sorg, lycka o. d.); äv. om person o. dyl. ss. ett dylikt hemvist. Fast Döden hennes Fägring / Ok alla Dygders-Lägring / I Grafwen nedersänkt. Lucidor (SVS) 407 (c. 1670). Nog kan ängslans nykk mäd allahanda tort, / Hos arma människior sig fästa warig Lägring! LejonkDr. 123 (1688). Psyche .. Ah käre Systrar säij hwad wåller eder gråt? / Aglaura. I lär snart weta hwad för sårg här har sin lägring. Därs. 67 (1689).
2) (mindre br.) geol. lagring; jfr lägra I 4 slutet. JernkA 1827, Bih. s. 69. Neptuniska bergarter, hvilka ligga i lager, visa sig vara afsatta ur vatten .. Dessa lägringar bildades den ena efter den andra. Dahm GeogrElSkol. 9 (1858). WoJ (1891).
Spalt L 1586 band 16, 1941