Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄNDERMAN län3der~man2, m.; best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män.
Ordformer
(länd- 1883. lända- 1697. lände- 1849—1905. länder- 1656 osv. ländes- 1873)
Etymologi
[fsv. länder maþer; av fnor. lendr maðr (motsv. ä. nor. lendermann, nor. lendmann), av lendr, p. adj., försedd med land, till lenda, förse med land, avledn. av land (se LAND), o. maðr (se MAN, m.)]
i fråga om medeltida förh. i Norge: person som hade till uppgift att utöva konungens myndighet inom ett område o. ss. lön härför uppbar inkomsten av vissa kronogods. Peringskiöld Hkr. 1: 394 (1697). Bååth NordmMyst. 209 (1898). — särsk. i utvidgad anv., om storman med liknande ställning i Sv. i ä. tid. HovförtärSthm 1656, s. 134. Heidenstam Folkung. 1: 279 (1905).

 

Spalt L 1639 band 16, 1942

Webbansvarig