| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄR lä4r l. læ4r, l. (numera i sht i högre stil) LÄRER lä4rer osv., pl. 1 o. 3 pers. lära, 2 pers. lären, v. i pr. ind., förr äv. i ipf. o. p. pr. (se nedan). (pr. ind. sg. lär Gustaf II Adolf 489 (1621) osv. läre Horn Lefv. 192 (1647), KyrkohÅ 1903, s. 272 (1769). lärer Holof. 19 (c. 1580), Östergren (1932). — ipf. lärde RP 16: 97 (1655), Runius (SVS) 1: 163 (1703). — p. pr. lärandes HH XVIII. 2: 2 (1678), 2RA 1: 66 (1719)).
1) temporalt hjälpverb för att beteckna futurum; förr äv. med efterföljande p. pr. (i st. f. infinitiv).
a) (†) för att beteckna s. k. rent futurum: skall, kommer att. Så hielper .. (Gud) idher ingalundh, / Wthan lärer idher förderfua i grund. Holof. 19 (c. 1580). Iag wet thet läre så gå dig. Horn Lefv. 98 (c. 1657; rättat efter hskr.). Dhen högsta lärer altidh bibehålla mina hiärtans aldrakiärasta Systrar. Carl XII Bref 85 (1707). RO 1810, § 11.
b) (numera bl. mera tillf.) med modal bibet. för att beteckna en förmodan om ngt ss. i framtiden möjligt l. sannolikt: torde komma att, kommer nog att, skall nog. Jagh lärer ther aff och få min deel. Rondeletius 59 (1614). Iagh är säker att både Rentmestaren så och Jstmenius lära sådan högh nådh .. så lenge de leffva ihogkommandes. Rudbeck Bref 94 (1674). Dhen bedröfvelsen, som intet lärer helt uphöra hos migh. Carl XII Bref 98 (1710). En händelse, .. hvilken efterverlden sig svårligen föreställa lär. Gustaf III 1: 11 (1771). (Man) tycks .. föreställa sig att de frisinnade .. nu skola kesa som lössläppta kalvar åt alla håll. Men .. dylika kalvdanskalkyler lära slå slint. SvMorgBl(A) 1932, nr 183, s. 3. särsk. (†) i ipf., dels i indirekt anföring, dels i huvudsats efter ett antagande (en konditionalsats): torde, skulle säkerligen. Så frampt på hans sijda någon försummelse, der vijd förspordes, måtte han troo att sådant för honom icke lärde wähl aflöpa. Löfgren TenngjH I. 1: Bil. 41 (i handl. fr. 1683). Men om jag skulle nu skrifw’ opp hwar älskogz tok, / Så lärde ther af bli en stor widlöfftig bok. Runius (SVS) 1: 163 (1703).
2) rent modalt hjälpverb för att uttrycka en förmodan l. för att framställa det utsagda med en viss försiktighet l. moderation: torde, tör (efter vad man kan förmoda). HTSkån. 1: 178 (1658). Däd första som lär’ stöta min läsare i ögonen. Columbus Ordesk. 3 (1678; uppl. 1908). Ingen lärer kunna neka, at (osv.). Dalin Arg. 1: 3 (1732, 1754). Bevisningsskyldigheten lärer åligga den, som framställer påståendet. 2SAH 44: 42 (1868). I vilken grad Rousseau’s idéer härvid verkligen inverkat, lärer näppeligen kunna fullt utrönas. OoB 1932, s. 543. — särsk.
a) (†) i ipf. i huvudsats efter ett antagande (en konditionalsats o. d.): torde, skulle (förmodligen). RP 16: 97 (1655). Och skulle dhet skee, då lärde dhet alldrig afflöpa uthan stoor Offensie. VDAkt. 1665, nr 362. Om jag all min skuld med pennan wille täckna, / Då lärde pappers geldt mig förr än orden tryta. Runius (SVS) 2: 4 (1697).
b) (†) i ipf. i indirekt anföring: torde. (Han) lät säyia honom, at intet lärde en annan gång gifwas bättre tillfälle at angripa Jarlen, än som tå. Peringskiöld Hkr. 1: 176 (1697).
c) (†) med försvagad bet., i hövlighetsfraser o. d.: torde. Jagh litar på mon coeurs nådh, som åhter lärer öfversee medh min långa försummelse. Carl XII Bref 171 (1717). Min vän, I lärer om personen vilse gå; / Ty mig, så obekant, kan ingen kalla på. Kolmodin QvSp. 1: 12 (1732). Kellgren (SVS) 2: 178 (1783).
d) (†) pleonastiskt efter sådana verb som tro, förmoda, hoppas o. d. HC11H 1: 82 (1676). Carl XII Bref 43 (1701). Jag vil förmoda, at I icke lären hafva fulbordat hennes begäran. Lagerström Bunyan 1: 102 (1727). Jag tror att han lär komma. Lindfors (1815). Leopold 4: 55 (c. 1820).
3) (i vissa trakter, ngt vard.) hjälpverb för att uttrycka att ngn mer l. mindre nödtvunget anser sig (l. ngn) böra göra ngt: får (se FÅ, v. 17), måste, nödgas. Jag lär väl ge hästarna nattfoder, sade han. Larsson i By StugFolk 73 (1930).
4) hjälpverb för att uttrycka vad (man tror enligt vad) som säges i ett (obekräftat) påstående, ett rykte o. d.: påstås, säges, skall, uppges. (Jättarna) lära ha sin styrelse liksom vi, sina .. Städer (osv.). Dalin Arg. 2: 175 (1734, 1754). (Bärgsuddarna) lära fordom varit så långa, att de sammanstött. Icke vet jag, men så säges det. Oscar II 3: 258 (1863, 1889). (Ett visst hus) i Sorrento kallas ännu Casa di Tasso, emedan Tasso lärer hafva uppehållit sig der. Lundgren MålAnt. 1: 40 (1870). SvTidskr. 1928, s. 179.
Spalt L 1684 band 16, 1942