| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄRD læ4rd, p. adj. -are; n. o. adv. lärt.
1) (†, se dock slutet) som idkat (högre) teologiska studier, som besitter teologisk lärdom; som tillhör det andliga ståndet. At .. i stederne setias lärde men för kyrkioprester, til hvilka the andra enfoldige prester, som om kring bo, mågha hafva tilflycht. RA I. 1: 119 (1529). Thet är onödigt att Predijka för lärdt folck. VDAkt. 1688, nr 2028. Rhodin Ordspr. 42 (1807). — särsk. i substantivisk anv., om person tillhörande det andliga ståndet; teolog; präst; numera bl. ngn gg (arkaiserande) i uttr. lekt (äv. lek) och lärd, lekte och lärde; jfr LEK, adj. 1, LEKT 1 b; jfr 2 b. G1R 12: 261 (1539). Rikdom achtas för (dvs. inför) lechtt och lärdh, / ändoch thett eij skulle så ware. Visb. 1: 7 (1572). KOF II. 2: 315 (c. 1655). Lind (1749).
2) som gm bokliga studier inhämtat stora kunskaper (på ngt visst område), som besitter stor lärdom; beläst, boksynt; bokligt bildad; studerad. En lärd man. Umgås med lärt folk. OPetri MenSkap. 9 (c. 1540). Är thet Clerk eller Lärd man, tå räknes böker för wapen och wärie hans (vid arvskifte). Lagförsl. 129 (c. 1609). (Eftersom drottning Kristina) hafver .. det berömmett att vara en lerdh dam. RP 14: 421 (1650). (Statsrådet Malmsten) var en mäkta lärd man. De Geer Minn. 2: 41 (1892). Siwertz JoDr. 60 (1928). — jfr BIBEL-, BOK-, BOTTEN-, DJUP-, FACK-, FOLKRÄTTS-, FULL-, GENOM-, GRUND-, GUDS-, HALV-, HIMLA-, HÖG-, KAMMAR-, KVASI-, LATIN-, SJÄLV-, SKOL-, SPRÅK-, SPRÄNG-, VÄL-LÄRD m. fl. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter) i uttr. lärd på, förr äv. i l. uti ngt, kunnig l. skicklig l. hemmastadd i ngt. OPetri Clost. A 3 a (1528). Han war lärd vthi fast månge språker. Forsius Fosz 263 (1621). Skogekär Bärgbo Wen. 4 (c. 1635). Man kan vara lärd på årtal och namn och sakna .. (historiskt) sinne. NordT 1894, s. 405. Koch Timmerd. 20 (1913).
b) i substantivisk anv.; äv. (numera ngt arkaiserande) i uttr. lekt (ngn gg lek) och lärd, lekte och lärde (jfr LEK, adj. 2, LEKT 2); jfr 1 slutet. Dan. 2: 27 (Bib. 1541). Genom flitigt umgänge med de Engelske Lärde stadgade .. Serenius sina .. kunskaper (i engelska). Wallquist EcclSaml. 1—4: 133 (1788). En Lärd i stubb (det är et rön) / Satirens udd ej undanslipper. Lenngren (SVS) 2: 210 (1798). Om svenskan under århundraden .. vanvårdades af Sveriges lärde. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 490. Att ingen människa i våra dagar, varken lekt eller lärd, förstår meningen med .. (Shakespeares) saker. Bergman JoH 70 (1926). jfr BIBEL-, BOK-, FOLKRÄTTS-, GRUND-, GRÄL-, HALV-, KAMMAR-, RÄTTS-, SKRIFT-LÄRD m. fl.
c) om sammanslutning l. grupp av personer: som består av lärt folk, vars medlemmar äro vetenskapsidkare o. d.; äv. i uttr. den lärda världen, om sammanfattningen av de lärda (i ett visst land o. d.). Peringskiöld MUpl. 115 (1710). Nu har Latinen i flera århundrade varit et universelt språk i den lärda verlden. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 4, s. 14 (”13”). Leviterna voro ett lärdt stånd. Agardh ThSkr. 1: 5 (1855). Lärda .. samfund. 3SAH 2: 25 (1887).
3) om sak: som har avseende på l. är förknippad med l. utmärkes av lärdom l. av (högre bokliga) studier l. vetenskap l. vetenskapsidkare. Gå den lärda vägen. Ägna sig åt lärda studier. En lärd avhandling. Anslaget för utgivande av lärda värk. Lärd apparat, lärdomsapparat. Jes. 50: 4 (Bib. 1541). Men Afund; du weest intet, eller kanst förstå, / Huad Musa kan, och hennes lärde spitze fieder: / Hon hämnar sig. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Du tog dig lärda miner. Tegnér (WB) 2: 175 (1814). Poësien är .. nu mera än någonsin en lärd Konst. Dens. 5: 502 (1825). Samtalet blef lifligt, .. och (man) inkom .. på lärda ämnen. CFDahlgren 4: 123 (1831). På grund af bokens syfte har ingen lärd apparat bifogats. Nilsson PrimRel. Förord (1911). (De) lyssnade till den lärda trätan (mellan censorerna om kemins betydelse). Bergman Mark. 153 (1919). Rudbecks Atlantica är vår lärda litteraturs kanske märkvärdigaste arbete. UpplFmT 44: Bil. 259 (1930). — särsk.
a) (†) om tidning l. tidskrift: som behandlar vetenskapliga o. litterära spörsmål o. nyutkommen litteratur, vetenskaplig o. litterär; särsk. i uttr. lärda tidningar, namn på en 1745—1773 utkommande vetenskaplig o. litterär tidskrift. Lärda Tidningar För År 1745. Uplagde i Stockholm .. Af Lars Salvius (1745; tidskriftstitel). (De av Sv. Akademien uppgivna ämnena för dess prisskrifter) kungöras genast i alla offenteliga Dagblad och i the Lärda Skrifter som månadteligen utkomma. 1SAH 1: 37 (1786, 1801). Topelius Fält. 4: 483 (1864; om ä. förh.).
b) (†) i uttr. lärd resa, (vetenskaplig) studieresa. MoB 6: 35 (1781). (Gjörwell) företog sig en lärd resa genom Holland och Frankrike. SvLitTidn. 1814, Bih. sp. 28. BL 20: 1 (1852).
c) (numera bl. i icke fackligt spr.) i uttr. lärd skola, lärdomsskola. Sprinchorn PedUtsk. 12 (cit. fr. 1804). (Rättskrivning skall) alldeles vara utesluten från de Lärda Skolorna. BtRStP 1823, 8: 556. Cavallin (o. Lysander) 59 (1887). Östergren (1932).
d) (†) i uttr. de lärda (l. lärdare) språken, om latin o. grekiska (samt orientaliska språk, i sht hebreiska). Linné Bref I. 2: 271 (1765). Med grundliga kunskaper i de lärdare språken, besynnerligen det Latinska, .. förenade .. (Sotberg) en sällsynt kännedom af modersmålet. Rosenstein 1: 29 (1782). Han var stark i de lärda, särdeles Österländska Språken. Sundelius NorrköpMinne 277 (1798). Lyth SvSpr. 2 (1848).
4) ss. senare ssgsled, om sak (ss. läxa, visst förfaringssätt o. d.): som är lätt resp. svår osv. att inlära; jfr HÅRD-, LÄTT-, SVÅR-LÄRD.
Spalt L 1712 band 16, 1942