| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄRJUNGE læ3r~juŋ2e, m.||ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er (HH XIII. 1: 193 (1565), RP 7: 72 (1637))).
1) om person som åtnjuter undervisning l. handledning av ngn.
a) (i bibeln o. i därav påvärkat spr.) om person som undervisas i viss religion.
α) var o. en av de tolv män som Jesus utvalde till att undervisas av honom o. att utbreda hans lära, apostel (se d. o. 1). Thå .. (Jesus) steegh j skepet fölgde hans läryungar honom. Mat. 8: 23 (NT 1526). Jesus Christus (befallde) sina Lärjungar at gå ut i hela Werlden, at lära alt Folck. Swebilius Cat. 2: 78 (1689). Lindblom JesuMiss. 116 (1919). särsk. [efter Mat. 10: 24 (se nedan)] i sådana ordspråksartade uttr. som lärjungen är icke förmer än sin mästare o. d. Läryungen är ecke offuer mestaren, och ecke heller tienaren ofuer sin herra. Mat. 10: 24 (NT 1526). Törning 101 (1677).
β) i mer l. mindre oeg. anv.: efterföljare, anhängare; särsk. dels om de tolv apostlarnas närmaste medarbetare, dels om anhängare av gamla testamentets religion (i sht i uttr. Moses’ l. fariséernas lärjunge); jfr 2. Hwij fasta Ioannis läriungar alt jempt .., sammalunda och the Phariseers läryunga? Luk. 5: 33 (NT 1526). Wij (dvs. judarna) äro Mosi läryungar. Joh. 9: 28 (Därs.). Somblige seya at closterliffuerne haffuer sitt vrsprung aff apostlane och theres leriungar. OPetri Clost. A 2 a (1528). Agardh ThSkr. 1: 26 (1842, 1855).
γ) (i religiöst spr.) bildl., om kristen betraktad ss. en Jesus’ lärjunge. Luk. 14: 27 (NT 1526). Om j bliffuen widh min oordh, ären j sannerligha mine läryungar. Joh. 8: 31 (Därs.). Kristus befaller .., att alla menniskor och folk skola göras till hans lärjungar. Kat. 1878, nr 218.
b) (†) (handtvärks)lärling, lärpojke. Skråordn. 231 (1545). HH XIII. 1: 193 (1565). PH 8: 168 (1766).
c) gosse (yngling) l. flicka som åtnjuter (skol)undervisning; skolgosse, skolyngling, skolflicka; skolbarn. Schroderus Comenius 725 (1639). Skolordn. 1724, s. 29. Qvinlig lärjunge. LoW (1862). Lärjunge på latinlinien. SFS 1878, nr 53, s. 3. Hellström Malmros 22 (1931). jfr FOLKSKOL(E)-, LÄROVÄRKS-, MED-LÄRJUNGE m. fl.
d) om person (i sht vetenskapsman l. konstnär) som bedriver (högre) studier för ngn; jfr 2. (Linnés lärjunge) Forskål (hade) varit lärjunge äfven åt Michaëlis. TMFries (1908) hos Linné Bref I. 2: 277.
2) person (i sht vetenskapsman l. konstnär) som tagit avgörande intryck av l. hyllar l. sluter sig till de läror o. åsikter som en viss person l. viss vetenskaplig osv. skola förkunnar. Tegnér (WB) 7: 127 (1832). Romarne blevo snart grekernas lärjungar och fortsatte dessas verk. Ydun 1870, s. 73. (D. Boëthius) blef .. (den tyske filosofen Kants) förste lärjunge i vårt fädernesland. Nyblæus Forskn. I. 2: 183 (1875). Siwertz JoDr. 124 (1928).
B (till 1 a; i religiöst spr.): LÄRJUNGA-KRETS, se C. —
(1 a α, γ) -SINNE. Det christliga lärjungasinnet .. fattas denna tidens menniskor. Melin Pred. 3: 141 (1852). Wikner Pred. 405 (1879). —
-SKARA, se C.
C (i allm. till 1 c): LÄRJUNGE-ANTAL~02 l. ~20. (lärjung- 1920. lärjunge- 1859 osv.) antalet lärjungar i en skola, en klass o. d. BtRStP 1859—60, IV. 1: nr 123, s. 43. —
-BIBLIOTEK. vid skola förefintlig boksamling avsedd att tillhandahålla eleverna litteratur för självstudier l. till förströelseläsning. PedT 1870, s. 375. Böök Hazelius 123 (1923). —
-KRETS. (lärjunga- 1843 osv. lärjunge- 1877 osv. lärjungs- 1890)
1) (vanl. lärjunga-) (i religiöst spr.) till 1 a α. Melin JesuL 2: 204 (1843). Tomas infann sig i lärjungakretsen. Wikner Pred. 212 (1877). Brilioth SvKyrkKunsk. 52 (1933).
(1 c) -OMRÅDE~020. (i fackspr.) i fråga om allmänt lärovärk (l. likställd skola), om det område varifrån lärovärkets elever väsentligen rekryteras. GHT 1894, nr 158 A, s. 2. SFS 1933, s. 157. —
-SKARA. (lärjung- 1857—1879. lärjunga- 1900 osv. lärjunge- 1891 osv.) (i sht i högre stil)
1) (vanl. lärjunga-) till 1 a. Wadström Minn. 2: 5 (i handl. fr. 1857). Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran. Apg. 6: 2 (Bib. 1917).
D (†): LÄRJUNGS-KRETS, se C.
1) till 1 a. Schartau UtkPred. 88 (1794). Thomander Pred. 1: 50 (1849). Döpelsens ändamål är enligt Kristi egna ord att upptaga människan till lärjungaskap hos Kristus. Ahnfelt o. Bergqvist 111 (1895).
2) till 1 c. Rundgren Minn. 3: 166 (1885, 1889; bildl.). Efter flerårigt flitigt lärjungaskap gån I nu ut från läroverket för att sjelfva bilda lärjungar. Dens. Skoltal 1899, s. 11. BonnierLittH 4: 39 (1930); jfr 3.
3) till 2. OoB 1893, s. 286. Schartauanskt lärjungaskap. 3SAH 25: 365 (1913). Förf. (har) här utrett Tegnérs lärjungeskap till de stora tyska filosoferna. HdlProfLittHLd 1920, 2: 37 (1919). —
LÄRJUNGINNA, f.
2) (i religiöst spr.) till 1 a γ; i sht i sådana uttr. som en sann Kristus’ l. Jesus’ lärjunginna o. d. Krokius ATrolle D 3 a (1618). Kolmodin QvSp. 2: 470 (1750). (Hon) var en varm Kristi lärjunginna. Wadström Minn. 1: 101 (1897).
3) (numera knappast br.) till 1 c o. d: kvinnlig elev. Schroderus Albert. 3—4: 346 (1638). URudenschöld Vitt. 361 (1727). Hon .. sjunger rätt bra (hon är Bellettis lärjunginna). FADahlgren (1840) hos Dahlgren 2Ransäter 104. 2NF 32: 737 (1921).
4) (numera föga br.) till 2. SvLitTidn. 1816, sp. 393 (möjl. till 3). Min ståtliga Juno, Schleiermachers lärjunginna. Atterbom Minn. 310 (1818).
Spalt L 1724 band 16, 1942