| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖNA lø3na2, v.1 -ade, äv. (utom i p. pf. i bet. 2 g numera nästan bl. vard.) -er, -te, -t, -t (pr. ind. sg. -ar Psalt. 61: 6 (Bib. 1541) osv.; -er 2Sam. 16: 12 (Bib. 1541) osv. ipf. -ade Sahlstedt (1773) osv.; -te SthmSkotteb. 3: 194 (1521) osv. imper. lön Grubb 496 (1665), Ps. 1695, 66: 1; löna 2Saml. 4: 176 (1588) osv. sup. -at RA I. 1: 396 (1544) osv.; -t OPetri Tb. 49 (1525; uppl. 1929) osv. p. pf. -ad Lind (1749) osv.; -d Messenius Blanck. 42 (1614), Serenius (1741); -t Luk. 14: 14 (NT 1526) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ING (se LÖNING); -ARE (se avledn.).
1) motsv. LÖN, sbst.1 1; med personsubj.: giva (ngn) lön, ersättning l. vederlag (för viss värksamhet, visst uppträdande o. d.); belöna; dels med personobj., dels med sakobj. betecknande det varför ngn belönas; särsk. (i religiöst spr.) i fråga om gudomlig belöning. Löna ngn för ngt, förr äv. löna ngn ngt. The löna tigh thina welgerning. Luk. 14: 12 (NT 1526). (Gud) lönar menniskionne effter som hon haffuer förtient. Job 34: 11 (Bib. 1541). Så will then milde Himmel Dygder löna. Lucidor (SVS) 288 (1673). Rönnow blef kungligt lönad med gåfvor. Fryxell Ber. 15: 173 (1848). (Detta) skämt lönades med nya skrattsalvor. Rydberg Ath. 187 (1876). Gud löne och signe Eder härför. PT 1901, nr 156, s. 3. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. löna sången l. sagan o. d., sjunga l. berätta ngt ss. tack för (ngn annans) sång l. berättelse; förr äv. med indir. personobj. Adlerbeth Buc. 28 (1807). Herre, ni talar som en prest, och jag skall just löna sägnen. Callerholm Stowe 78 (1852). Afzelius Sag. XI. 2: 144 (1870).
b) ironiskt, motsv. LÖN, sbst.1 1 c. OPetri MenFall M 7 b (1526). Hwj haffue j lönt gott medh ondo? 1Mos. 44: 4 (Bib. 1541). Hvad vår verld är kallt förståndig, hvad vår verld är fåvitskt klok! / och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok. Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882).
c) motsv. LÖN, sbst.1 1 d: vedergälla l. straffa (ngn l. ngt); bestraffa. Löna ngn för ngt, förr äv. löna ngn ngt. Iach bekenner mich aldeles haffua fortient ewinnerlighen fordömelse, om tu skulle så löna mich som mina grooffua synder tilkreffia. OPetri Hb. D 1 a (1529). Lättia löhnes medh armood. Grubb 489 (1665). Fryxell Ber. 3: 147 (1828). särsk. (†) i det bedyrande uttr. löne mig Gud, Gud straffe mig (om det icke är sant o. d.). Ihre DissJurForm. 4 (1746).
2) motsv. LÖN, sbst.1 1; med saksubj. (äv. opers.): utgöra l. medföra l. skänka lön för (ngt); ge rimlig avkastning för (ngt); göra (ngt) lönande. Nordenflycht QT 1746—47, s. 98. Segerns pris skall mandom löna. Melin Prins. 23 (1885). Stockhandlaren föraktar .. småsmulor; mindre än 100,000 stammar lönar icke en ångsåg. Finland 59 (1893). — särsk.
a) i sådana uttr. som löna mödan, äv. löna omaket, besväret, arbetet, kostnaden o. d., skänka lön för mödan resp. kostnaden, lämna rimlig avkastning; löna sig; löna odling, ge rimlig ersättning för arbetet med odling, vara värd att odla; särsk. i nekad sats. RP 6: 658 (1636). Uthj främmande Stifften här om att sökia, löhner det inthet omaket och omkostnaden. VDAkt. 1671, nr 110. Det lönar inte mödan att leta efter korfven i hundkojan. SvOrdspråksb. 24 (1865). Endast en mindre del av landytan lönar odling. SvGeogrÅb. 1929, s. 204. jfr (†): Der det (dvs. bläckplåt o. d.) kommer i en sådan priss, så kan det vell löna forlönnan. OxBr. 11: 144 (1625).
b) (†) övergående i bet.: vara värd (ngt). Hvad Goliaths svärd angår, så lönar den beskylningen (mot David) intet svar. SvMerc. 1763, s. 827.
c) (†) med obj. (särsk. personobj.) betecknande den som får lönen; äv. i uttr. löna ngn ngt, ge ngn ngt ss. lön. Lättia j vngdommen, lönar ålderdommen medh armodh och fattigdom. Balck Es. 169 (1603). En sådan Väfstols-fabrique skulle väl löna sin man. Polhem Test. 55 (c. 1745). I dag kom Möllersvärd med denna efterlängtade nyhet (om fred). Den har lönat honom 500 Ducater. Kellgren (SVS) 6: 288 (1790). Runeberg 1: 90 (1832).
d) utan obj.: ge lön l. avkastning, vara lönande. Öffuerdådigheet vthi wälmåghan löner omsijder illa. Balck Es. P 5 a (1603). Trägårdarne löna ej mycket i år. Porthan BrCalonius 509 (1798). särsk. i allmännare anv.: löna sig, vara till ngn nytta, tjäna till ngt; ofta opers., särsk. i nekad l. därmed jämförlig sats. Jag undersöker ej de skäl, som dig förmått. / Hur sällan löna de, att söka hos de höga! Leopold 1: 31 (1790, 1814). Att detta sorgeämne icke en gång lönade att tala om. Knorring Cous. 2: 81 (1834). Oterdahl Skram 108 (1919).
e) refl.: skänka lön för mödan; giva rimlig avkastning; bära sig, betala sig; vara lönande; ofta opers. OxBr. 5: 284 (1624). I den godhe förhopning .., att grufvan .. sigh een gång sielff löhna schulle. Därs. 11: 126 (1646). Bränneri-inrättningar, för hvilka det kan löna sig at hålla en erfaren .. Bränmästare. AdP 1800, s. 881. Steppmarker, där boskapsskötsel men icke åkerbruk lönar sig. EkonS 1: 42 (1891). särsk. i allmännare anv.: vara värd besväret, ha (utsikt till) framgång; särsk. i nekad l. därmed jämförlig sats för att beteckna att ngt är utsiktslöst l. meningslöst l. förgäves l. att det icke är ngn idé l. värdt mödan att försöka. Det lönar sig att försöka. Det lönar sig inte att bjuda på en cigarr? UngKraft. 1907, s. 60. I tider som dessa lönade det sig helt enkelt inte att spara. Hellström Malmros 14 (1931).
f) i p. pr. i adjektivisk anv.: indräktig, lukrativ; som skänker lön för mödan. En lönande affär, rörelse, syssla. PH 4: 2654 (1748). Ingen ting kan nästan vara, som är så lönande, som et väl inrättadt Schäferi. Oelreich 426 (1755). Ett .. lönande fiske. Dahm GeogrElSkol. 32 (1858). Siwertz JoDr. 63 (1928).
g) i p. pf. n. lönt ss. oböjl. predikativt adj. i uttr. det är lönt o. d., det lönar mödan, det lönar sig, det är värdt mödan; särsk. (i sht ngt vard.) i nekad l. därmed jämförlig sats: det lönar sig inte; jfr e slutet. Det är icke löndt att jag låter hänrycka mig af känslor. Almqvist AmH 2: 136 (1840). Det kunde vara löndt att våga. Sätherberg Blom. 1: 25 (1841). Jag måste bort, och det är inte lönt du sitter uppe och väntar på mig. Hedenstierna FruW 142 (1890). Inte är det lönt att förlora humöret. Lagerlöf Holg. 1: 182 (1906).
a) motsv. LÖN, sbst.1 2 a: giva (ngn) lön (för ngt). Tagh thetta barnet, och amma migh thet vp, iagh wil löna tigh. 2Mos. 2: 9 (Bib. 1541).
α) med personobj.: betala lön åt (ngn), avlöna (ngn); i sht förr äv. övergående i bet.: hålla (ngn) i sin tjänst (mot lön). SthmSkotteb. 3: 194 (1521). Peninga ther folkit med lönes skulle. G1R 1: 196 (1524). Konungarnes bruk uti fordna tider, at löna en Narr bland sine Hofmän. Kellgren 3: 201 (1792). Till förbättrande af de svagare lönte lärarnes inkomster. BtRStP 1844—45, 8: nr 117, s. 12. Renhjordar, hvilka voro så talrika, att han i och för deras bevakning måste löna trettio drängar och trettio pigor. Castrén Res. 1: 16 (1852). Lönad konsul. SFS 1920, s. 954. särsk. (†) i uttr. löna sig (av ngt), taga ut sin lön (av ngt), göra sig betald för sitt arbete. Tiil Gabriel fogthe j ösboo at han finner raadt tiil ath löne siigh wtaff sackören eller saktthen. G1R 2: 113 (1525). 3 åhrs humbla ligger behållen der af dhe (dvs. trädgårdsfolket) skola sig löna. Rudbeck Bref 341 (1693).
β) (†) med innehållsobj. betecknande (den utbetalade) lönen: betala (lön). När the löntte Julelönen. GripshR 1551. G1R 28: 118 (1558).
γ) med sakobj.: betala lön för (ngt), avlöna (ngt); nästan bl. i p. pf., om arbete, befattning o. d.: avlönad. Hans arbete är .. än nu honom .. intet lönt wordet. Hes. 29: 18 (Bib. 1541). Ett lönadt vicekonsulat. SFS 1882, Bih. nr 3, s. 3. Mottaga .. ett lönat uppdrag. Segerstedt Händ. 169 (1920, 1926).
LÖNA IGEN. [fsv. löna i gen]
1) till 1: återgälda; belöna; äv. ironiskt. Tigh wardher igen lönt. Luk. 14: 14 (NT 1526; möjl. ssg). Forsius Fosz 71 (1621). Ej kunna löna honom igän, ej smaka den sällhet att hämnas. Oxenstierna Dagb. 197 (1772).
2) till 2, med saksubj., i uttr. löna mödan l. kostnaden o. d. igen, ge lön för mödan osv.; äv. med indir. personobj. G1R 2: 26 (1525). Kopergruffven ståår än nu alt vedh sitt gamble lagh, så att hon icke löner möden och umkostningen igen. Därs. 24: 19 (1553). Thet .. schulle Löne Oss ille möden igen. E14R 1561, 1: 219 a. —
LÖNA TILL. till 2 d slutet, i uttr. löna ingenting till, inte tjäna någonting till. Att sikta på så långt håll lönade ingenting till. Heidenstam Svensk. 1: 245 (1908).
1) till 1: person som ger ngn lön l. vedergällning för ngt, belönare, vedergällare; om Gud. Ebr. 11: 6 (NT 1526). Gudh .. såm alla goda gärningars Lhönare är. SUFinlH 5: 73 (1616). Wallin Vitt. 2: 79 (c. 1830).
LÖNING, se d. o. —
LÖNSAM, adj. till 2: lönande. Ett sådant pris .., vilket gjorde odlingen lönsam. SvD(B) 1930, nr 68, s. 9.
Spalt L 1847 band 16, 1942