| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖNA, v.2, l. LÖNNA, v. -er, lönde, lönt, lönd, pr. sg. äv. -ar (Björner HalfdÖst. 10 (1737: lönnar)).
(†) dölja, hemlighålla; äv. refl.: gömma sig; hålla sig dold; hålla sig undan från ngt. G1R 7: 140 (1530). Then, som sigh löner unden konungs och rikesens tienist. RA I. 2: 11 (1561). (Jag vill) hwad mig .. kan wara kunnigt och witterligit, dierfweligen gifwa tilkänna, och icke löna ock fördölja. Schmedeman Just. 773 (1682; i edsformulär). Man torf sig icke löna, när en skicker sig rätt. Hermelin DuFour D 3 b (1683). De ginge in i förstufvan utan för salen, hvaräst de vid några där inne stående ölkar lönde sig. Björner Vols. 17 (1737). — jfr UNDAN-LÖNA. — särsk. i p. pf. lönd, n. lönt, i adjektivisk anv.: dold, fördold; förborgad; hemlig. G1R 12: 163 (1539). Man skal icke seya alt för sin granne, thet man wil haffua lönt. SvOrds. B 6 a (1604). Dhet onda som länge ligger löhnt, kommer omsijder i Dagzliwset. Grubb 80 (1665). Lönt Haat. Lucidor (SVS) 287 (1673). Skulle tu endteligen wilja vppenbara .. tina lönda synder och hemliga sorger (så osv.). Swedberg Cat. 550 (1709). Uti lönda vrår. GbgMag. 1760, s. 219. Dalin (1853). särsk.
a) i uttr. hålla ngt lönt, hålla ngt hemligt, hemlighålla; hålla tyst med ngt. Han (höll) lätteligen .. en tingh lönt. Schroderus Sleid. 34 (1610). Hvar och en sqvallra, som omöjeligen kan hålla lönt hvad lönt bör vara. Dalin Arg. 1: 227 (1733, 1754). Hvad efter Lag eller sakernes särskilta beskaffenhet lönt och hemligt hållas bör, skal af mig uti obrotslig tysthet behållas. PH 10: 235 (1773; i edsformulär). Auerbach (1911).
b) i n. sg. i substantivisk anv.: (ngt) hemligt l. fördolt l. förborgat resp.: det fördolda. Ther (i yttersta domen) både kunnogt och lönt skal rögdt blifwa. Schroderus Comenius 995 (1639). O evigt store Gud, som alt thet lönda känner. Kolmodin QvSp. 1: 689 (1732). Han luktar äfven up hvad i det lönda vankar. Därs. 2: 289 (1750).
c) ss. adv.: hemligt, i hemlighet. Forsius Fosz 366 (1621). Alt thetta bleff ganska lönt, och i aldrastörsta Stilheet förhandlat, så at ingen Menniskia .. fick här om weta. Schroderus Os. III. 2: 191 (1635). Mång Hustru .. / .. gör Narr af then skratten (dvs. sin man), / Som tror henne wara rätt Dygdig och Kysker, / Fast henne en annan löndt smeker och lysker (dvs. löskar). Törnewall B 1 a (1694). Schenberg (1739).
Spalt L 1850 band 16, 1942