Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MAD ma4d, r. l. m. l. f. (JönkTb. 115 (1526) osv.) ((†) n. Schultze Ordb. 2910 (c. 1755)); best. -en; pl. -er 32 (VDAkt. 1692, nr 132 (: ängemader) osv.), stundom -or (VetAH 1817, s. 145, Fatab. 1929, s. 88) ((†) -ar Spegel 481 (1712), Höjer Sv. 2: 429 (1877)).
Ordformer
(ma(a) 1704 (: maavall)—1925 (: ma’gräs). ma(a)d(h) 1526 osv. må- 1757 (: måkrasse))
Etymologi
[fsv. maþ, motsv. fd. math, d. made, mht. mate, t. matte; i avljudsförh. till fsax. mātha, mnt. māte, feng. mǽd, eng. meadow; besläktat med lat. metere, meja, skörda, o. MEJA, v.]
lågt liggande, gräsbevuxen mark; särsk. om mark som ligger längs ett vattendrag l. en sjö o. tidtals översvämmas av vattendraget osv., sank ängsmark, kärräng; jfr MAR. JönkTb. 115 (1526). Starr-gräs uti madar och kiärr. Spegel 481 (1712). Om våren .. börja gäddorna .. gifva sig upp på öfversvämmade ängar eller ”mader” för att leka. TIdr. 1882, s. 106. Stränderna ha (efter urtappningen av sjön) blivit sanka och dyiga mader. Lagerlöf Holg. 1: 210 (1906). Rig 1936, s. 158. — jfr URFJÄLLS-, ÄNGS-MAD.
Ssgr: A: MAD-DUN. (ma- 1745—c. 1870. mad- 1753—1885. made- 1745—1869) om arter av växtsläktet Eriophorum Lin. (med ulligt hölje kring frukterna, bildat av de vid fruktmognaden utväxande kalkborsten); särsk. Eriophorum polystachium Lin. (E. angustifolium Roth.), ängsull, o. Eriophorum vaginatum Lin., tuvull; äv. om dessa växters ulliga frukthölje. Linné Fl. nr 44 (1745; fr. Smål.). 1 st. långdyna af maddun med blångarns hvar. ÅgerupArk. Bouppt. 1753. Lyttkens Ogräs 81 (1885).
Ssgr: madduns-bolster. (†) stoppat med ulligt fjun av Eriophorum. BoupptVäxjö 1856.
-dyna. jfr -bolster. BoupptVäxjö 1847. —
-GRÄS. (ma- 1925. made- 1735) gräs som växer på mader; särsk. om gräset Deschampsia (Aira) cæspitosa (Lin.) P. B., tuvtåtel. VDAkt. 1735, Syneprot. F III 7. Sernander LöfängBjärkSäb. 31 (1925). —
-HÖ. (ma- 1712—1800. mad- 1807 osv. made- 1698) hö (i sht av starrarter) från mader; jfr mar-hö. VDAkt. 1698, nr 436. 2SvKulturb. 5—6: 131 (1936). —
-JORD. (mindre br.) LAHT 1883, s. 362. —
-KRASSE. (ma- 1745—1885. mad- 1795—c. 1875) växten Cardamine pratensis Lin., ängskrasse. Linné Fl. nr 559 (1745; fr. Smål.). Lyttkens Ogräs 57 (1885). —
-MARK. (mindre br.) jfr -jord. De sanka kärr- och madmarkerna. MosskT 1887, s. 66. —
-ODLING. konkret: uppodlad sank ängsmark. LAHT 1886, s. 160. —
-RÖR. gräset Calamagrostis neglecta Ehrh. (C. stricta (Timm) P. B.), kärrör. Gosselman BlekFl. 15 (1865). Västerb. 1941, s. 102. —
-SKO, r. l. m. (mad- 1935. mada- 1899—1921) (i vissa trakter) brädlapp som fästes under fotsulan för att underlätta gång i sumpig mark; jfr sump-sko. Ljus 1899, nr 47, s. 1. EtnolStHammarstedt 77 (1921). —
-SLÅTTER. slåtter på sumpig mark; äv. konkret: sumpig mark där gräs kan skördas. VDAkt. 1789, nr 103 (1788). Fatab. 1934, s. 64. —
-SPINDEL. (numera knappast br.) spindeln Lycosa saccata Lin. (Clerck), som bl. a. håller till på fuktiga o. sanka ängar. Scheutz NatH 195 (1843). WoJ (1891). —
-ULL. (ma-) (†) = -dun. Retzius FlOec. 239 (1806). —
-VALL. (ma(a)- 1704—1768. mad- 1814—1857)
1) gräsmark som ligger lågt o. är mer l. mindre vattendränkt, sidvall; motsatt: hårdvall. Sernander LöfängBjärkSäb. 45 (cit. fr. 1704). VetAH 1757, s. 279. Allvin Mo 96 (1857).
2) hö från sidvall. VDAkt. 1735, Syneprot. F III 7. Åhstrand Öl. 79 (1768). —
-VEGETATION. MosskT 1889, s. 358. —
-ÄNG. G1R 24: 370 (1554). Rosenius SvFågl. 4: 152 (1933).
B (†): MADA-SKO, se A.
C (†): MADE-DUN, -GRÄS, -HÖ, se A. —
-SKIFTE. (mindre) del av en sank äng. Ängen består .. mycket i små madeskiften. VDAkt. 1760, nr 151. Därs. 1773, nr 699.

 

Spalt M 6 band 16, 1942

Webbansvarig