Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MAGMA mag3ma2 l. 40, r. l. f. (Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 180, osv.), äv. n. (Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 187 (1765), Ramsay GeolGr. 1: 153 (1912)); best. -an, ss. n. -at; pl. -or, ss. n. -er (Ramsay GeolGr. 1: 136 (1909, 1912)).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. magma; av gr. μάγμα, n., knådbar, halvflytande massa, salva]
1) (†) knådbar, halvflytande massa. VetAH 1777, s. 198. (I vissa fall) fäller sig strychnin i form af en klibbig seg magma. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 180. TT 1872, s. 22. Ekbohrn (1904).
2) geol. glödflytande massa (smältlösning) i jordens inre. Nathorst JordH 526 (1891). Globen 1934, s. 19. jfr DIABAS-, GRANIT-MAGMA m. fl.
Ssgr (till 2; geol.): MAGMA-BÄRGART~20, äv. ~02. bärgart som består av stelnad magma (som trängt fram i l. genom jordskorpan). Fennia VIII. 3: 14 (1893). —
-HÄRD. jfr härd, sbst.1 4 a. Arrhenius Värld. 12 (1906).
Avledn. (till 2; geol.): MAGMATISK, adj. som har avseende på l. består av l. härrör från osv. magma. Fennia V. 10: 10 (1892).

 

Spalt M 47 band 16, 1942

Webbansvarig