| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MAGNIFICENS maŋ1nifisän4s l. 01—, i bet. 1 o. 2 r. l. f., i bet. 3 m.; best. -en; pl. (i bet. 3) -er.
1) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) prakt, ståt, härlighet; storslagenhet. RARP 1: 168 (1632). Dronning Cristina är med stor magnificentz antagen i Italien. Ekeblad Bref 1: 430 (1655). Jag infördes i ett rum .., där så mycken magnificens rådde, att (osv.). Berzelius Res. 14 (1812). Prof på den svenska barockens ibland en smula otympliga prakt och magnificens. Hahr ArkitH 444 (1902). OoB 1932, s. 306.
2) (tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara ”magnifik”; (uppträdande med) stora later; jfr MAGNIFIK 2. L. hade mycket adelshögfärd, men .. var en god kamrat, så att hans ofta litet löjliga magnificence aldrig stötte dem som kände honom. Arsenius Minn. 129 (c. 1895).
3) titel för vissa högre ämbetsmän; numera bl. för rektor vid universitet. ConsAcAboP 2: 406 (1662; om rektor vid Åbo akademi). Eders Magnificens och det V. Consistorium. VDAkt. 1699, nr 689 (till biskop). Den djerfva Academiska hämnd som någon på (student-)corpsens vägnar nyligen öfvade mot Magnificensens rutor. Topelius Dagb. 4: 133 (1839). Ers magnificens! Herrar akademiska lärare! UNT 1919, nr 7210, s. 1 (ss. ingress till tal av studentkårsordförande till rektor o. lärare vid Uppsala universitet).
Spalt M 53 band 16, 1942