Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MALKONTENT mal1kontän4t, äv. MALKONTANT -tan4t l. -taŋ4t, adj.; n. =. (Anm. Ordet förekommer i ä. tid äv. oböjt i pl. RP 2: 51 (1631; i attributiv anv.), Widekindi KrijgH 37 (1671; i predikativ anv.)).
1) (numera föga br.) missbelåten, missnöjd. RA II. 1: 517 (1614). Af the månge malecontente officerare (skulle) snart .. något vidrigt spörjas. SvPrästProt. 2: 174 (1723). AB(A) 1932, nr 88, s. 3. särsk. (†) i uttr. malkontent av ngt, missnöjd på grund av ngt. Ekeblad Bref 1: 304 (1654).
Spalt M 129 band 16, 1942