Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANDERKEN, r. l. m.
Ordformer
(-ken 1659 (: Bruunmanderken), 1698—1902. -kern 1697—1727)
Etymologi
[av t. manderken, biform till gamanderken, diminutiv av gamander (se GAMANDER)]
(†) örten Teucrium chamædrys Lin., ekegräs, ädelgamander; äv. i uttr. brun manderken. Så är och godt Majoran-Wijn, Qwendel sudin i godt Wijn, brun Manderkern i Watten sudit .. (m. m.) intagit (mot vattusot). Roberg Beynon 198 (1697). ApotT 1698, s. 35. Lindgren Läkem. 52 (1902). jfr: Bruunmanderken. Franckenius Spec. B 2 a (1659).

 

Spalt M 221 band 16, 1942

Webbansvarig