Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MARELD ma3r~el2d, vard. stundom -el2, förr äv. MORELD, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(mar- c. 1740 osv. mor- 1807)
Etymologi
[jfr sv. dial. mareld, d. dial. marild, d. morild, mareld, nor. moreld, maureld, mareld, äv. om ljusfenomen i murket trä l. rå fisk, isl. mǫrueldr, nyisl. maurildi, mareld, shetl. maril, moril, marelde; av ELD samt en första led, delvis motsv. MAR 1]
1) ett fosforescerande sken på havsytan, härrörande från mängder av självlysande organismer (ss. plankton, maneter m. m.) o. ofta uppträdande i form av punkter, skivor, kulor l. strimmor. Broman Glys. 3: 643 (c. 1740). Under det fartyget klöf den spegelblanka ytan, glittrade och strålade marelden kring bogen i de skönaste färger. PT 1899, nr 74 A, s. 3. Hagman FysGeogr. 88 (1903).
2) [sannol. oeg. anv. av 1] (†) metall. blå låga som vid gjutning av järn uppstiger från gjutformarna. Rinman (1789).
Ssgr (till 1): A: MARELD-SKEN, se B.
B: MARELDS-LÅGA, r. l. f. Fredin Dikt. 64 (1886). —
-SKEN. (-eld-) (tillf.) mareld. VetAH 1798, s. 249. Därs. 1801, s. 255.

 

Spalt M 296 band 16, 1942

Webbansvarig