Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MARGINAL mar1gina4l, äv. -ji-, adj.
(i fackspr.) som befinner sig l. bildas i l. vid l. utgår från osv. kanten av ngt, kant-, rand-, sido-. Elfva (plåtar) på hvardera sidan (av ryggskölden hos vissa sköldpaddor kallas) de marginala. Sundström Huxeley 175 (1874). Marginala .. isälvar (som rinna längs kanten av en glaciär). Frödin VJämtlGeol. 161 (1913). — särsk.
a) språkvet. om språkljud.
α) [i anslutning till nylat. margo ss. benämning på övre framtändernas underkant] som uttalas med tungspetsen vid övre framtändernas underkant. NF (1886). Landsm. 1911, s. 241.
b) (i fackspr.) bildl.: som ligger på gränsen, gräns- (se GRÄNS 2). 2NF 19: 515 (1913). (Sannolikt) eggas sparandet, i samma mån räntan stiger: det marginala l. gränstillskottet af kapital lockas fram. Därs. 24: 65 (1916).
-PLÅT.
1) skeppsb. plåt (i fartygets längdriktning) som i sidled begränsar ett fartygs dubbelbotten. TT 1902, M. s. 63.
2) zool. om var o. en av de plåtar som sitta längs kanten av en sköldpaddas ryggsköld, kantplåt. VetAH 1839, s. 195. —
-ÅS. i sht geogr. ås avsatt framför randen av en glaciär (under dess avsmältning), randås. Fennia 36: 255 (1915). SvUppslB 21: 810 (1934).
Spalt M 303 band 16, 1942