Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MASKULINUM mas4kɯ~li1num l. -ku~, l. 30~20, n.; best. -inet; pl. -iner l. (med lat. ändelse) -ina; l. MASKULIN mas4kɯ~li1n l. -ku~, l. 30~2, äv. 104, n.; best. -et; pl. -er, ngn gg = (Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 521, LoW (1911)).
Ordformer
(förr äv. mascu-. -lin 1873 osv. -linum 1716 (: Masculina, pl.), 1806 osv.)
Etymologi
[jfr t. maskulinum; av lat. masculinum ss. grammatisk term, n. av masculinus (se MASKULIN, adj.)]
1) språkv. genus som omfattar de substantiv vilka (grammatikaliskt) ersättas av pron. ”han”. Borelius Sacy 58 (1806). Maskulinum användes ofta, då det blott gäller att beteckna, att fråga är om ett lefvande (personligt) väsen. Beckman SvSpr. 26 (1904).
2) språkv. substantiv med maskulint genus. Swedberg Schibb. 120 (1716). Som .. beteckning på ”den onde” måste .. (ordet ”skam”) rubriceras som maskulinum. 3SAH 6: 237 (1891).
3) (†) metr. manligt rim; vers med manligt rim; jfr MASKULIN, adj. 4. SvLitTidn. 1813, sp. 458.
4) (i sht skämts.) om man (l. varelse av hankön); äv. om man med särskilt betonande av det manliga draget hos honom. Helsningar till alla bekanta, masculinerna & femininerna. Tegnér (WB) 7: 243 (1831). (Heidenstam) var ett utpräglat maskulinum. Laurin 3Minn. 36 (1931). särsk. (tillf.) koll., om de manliga medlemmarna av ett sällskap o. d. Antalet af maskulinum och femininum befanns lika. Carlén Klein 144 (1838).
Ssgr (till 1, 2; språkv.): MASKULIN-BILDNING. särsk. konkret. —
-BÖJNING. —
-FORM; pl. -er. Tullberg SvSpr. 1: 6 (1836). —
-ÄNDELSE. ändelse varmed maskuliner bildas.

 

Spalt M 423 band 17, 1943

Webbansvarig