Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MAUK, r. l. m. l. f.; best. -en.
Etymologi
[av (n)t. mauke, f., av mnt. mūke, motsv. mht. mūche; till ett icke anträffat mnt. adj. mūk (jfr holl. muik, vek, matt, anfrätt), i avljudsförh. till MJUK]
(†) veter. ett slags skabb l. böld ovanför hovarna hos hästar. IErici Colerus 2: 342 (c. 1645). Rålamb 13: 142 (1690). Dalin FrSvLex. (1843; under peigne).

 

Spalt M 519 band 17, 1943

Webbansvarig