| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MEDÖMKA me3d~öm2ka, äv. (i vissa trakter) mä3d~, förr äv. MEDYNKA, v. -ade; förr äv. MEDÖMKAS, v. dep.; vbalsbst. -ANDE; -ARE (†, Dalin Arg. 2: 235 (1734, 1754)); jfr MED-ÖMK, MED-ÖMKA, sbst., MEDÖMKAN.
(i sht i vitter stil, numera bl. ngn gg) hysa medlidande med (ngn); äv. med sakobj. betecknande det som framkallar medlidandet; äv. i p. pr. i adjektivisk anv.: medlidsam. Posten 1769, s. 768. Almen, .. som icke har tanke, medömkar mitt öde och gråter. Thorild (Hans.) 1: 265 (c. 1790). De blifva så högmodige, så skrytande, att man just måste medömkas eller harmas. BrefNSkolH 124 (1810). Hans medömkande uppsyn. Lundin Alp. 101 (1883). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, medömkan, medlidande; äv. i uttr. hava medömkande över ngn l. ngt, hava medlidande med ngn resp. med ngn på grund av ngt. (Att) haffue medhynkiande öffuer sin iämpn Christen. Lælius Jungf. H 2 a (1591). Verelius 161 (1681).
Spalt M 695 band 17, 1943