| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MELLANÅT mäl3an~å2t, äv. mel2-, adv.
— jfr EMELLANÅT.
1) (†) under mellantiden (mellantiderna); dessemellan; under tiden. Och mäden hölle the både, matmodren och konen Maissa Sure vpå slågo, och mellen åth dagtingede m[edh] barnet. SthmTb. 7/1 1596. Vi ha några handels-affairer at afgöra med honom, och så har jag tänkt, at dit bröllop så där mellanåt kunde gå för sig. Altén Landförv. 24 (1795). Vi reste 8 mil, och bytte fyra gånger om hästar, utan att jag påminner mig något mellanåt, som förtjenar omnämnas. Zetterstedt SvLappm. 1: 31 (1822).
2) (numera föga br.) stundom, ibland; då o. då; förr äv. i uttr. allt mellanåt. (Vi) haffue .. icke annat wenta, än at mellom åt moste iw något fattas. LPetri 1Post. Z 4 b (1555). Om .. (den havande kvinnan) icke miszgåår .. så födher hon Söhner och Döttrar, mellomåht och så Twillingar. Schroderus Comenius 597 (1639). Allt mellanåt gret hon så bitterligen. Gustaf III 2: 154 (1788). Ett trivialt hat mot religion, kyrka och prester visar sig mellanåt i dessa sånger. PT 1902, nr 260, s. 3. Östergren (1932).
Spalt M 748 band 17, 1944