| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MEN män4, konj.2 o. sbst.3 n.; ss. sbst. best. men´et; pl. =; pl. best. men´en.
I. konj.
1) betecknande en direkt motsättning.
a) förbindande två lika satser l. satsdelar, av vilka den senare innehåller två led som sättas i motsats till två korresponderande led i den första: däremot. Människan spår, men Gud rår. Stor i orden, men liten på jorden. Wärldhen kan icke hata idher, men mich hatar hon. Joh. 7: 7 (NT 1526). Then ther troor och warder döpt, han skal warda saligh. Men then ther icke troor, han skal warda fördömd. Cat. 1567, s. A 4 a. Dödhen är wisz, men stunden owisz. Grubb 390 (1665). På jorden måste menskor dömma, / men öfver stjernor dömmer Gud! Tegnér (WB) 3: 132 (1821). Du äger dina ögons ljus, men jag är blind. Runeberg 5: 143 (1863).
b) (numera mindre br.) förbindande två lika satser l. satsdelar, den första nekad, den andra jakad, av vilka den senare innehåller ett led som sättes i motsats till ett korresponderande led i den förra: utan. (Den danske rymlingen) schall .. ecke holles nogher före, men strax skikkes in wthj Danmarch j ghen. G1R 1: 247 (1524). Pighan är icke dödh, men hon soffwer. Mat. 9: 24 (NT 1526). (Hon) älskar .. ey honom, men en ann. Lucidor (SVS) 110 (1669). Då steg från underjordens floder / ej döden, men hans yngre broder, / det bleka vanvett opp. Tegnér (WB) 4: 31 (1822). Fråga ej mig, men henne. Runeberg 1: 69 (1832). De sista orden äro ej längre Scheherazads, men sultanens. Hallström Sagodr. 133 (1910). — särsk.
α) i uttr. icke blott l. icke allenast o. d. — men (även l. också o. d.), icke blott — utan även l. rentav. Icke allenast vij, men alle Ständerne bära gravamen af rijket. RARP 9: 250 (1664). En icke blott rik, men yppig fantasie. Tegnér (WB) 4: 113 (1824). Farao var icke blott konung, men gud. Piehl Egypt. 73 (1896). Detta tålamod visar han ej blott en, men flere gånger. Vasenius Världsb. 65 (1900). Lagerlöf Top. 37 (1920).
β) (†) i uttr. men mer l. heller, utan snarare, utan tvärtom. (Gud) wil icke en syndigh mans dödh, men meer ath han kan vmuendas och leffua. OPetri PEliæ e 2 a (1527). Att han ingom Orätt eller förfång .. giort haffuer .. Män heller .. sig redheliga skickat haffuer. Rääf Ydre 1: 336 (i handl. fr. 1587). Asteropherus 22 (1609).
2) betecknande en mindre skarp l. tillspetsad motsättning: dock (se DOCK, adv. I 2), likväl; emellertid. G1R 1: 60 (1523). Slijpstenen intet skär; men skärper pijlar, och yxor. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). En lång tijd hade vij en god vind til Sicilien, men omsider upkom ett mörkt och faseligit Oväder. Ehrenadler Tel. 24 (1723). (Ryttaren) hoppade .. up i sadlen och ville sin kos; men Gubben fick honom i benet och slängde honom öfver på andra sidan. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Så ropte jag och bad dem (dvs. hästarna) bida / .. men skaran lydde ej. Tegnér (WB) 4: 21 (1822). Man ser inga ansigten under de stora kaskarna, men det kan också vara detsamma. Strindberg NRik. 2 (1882). — särsk.
a) anknytande ett led som anger att ngt äger giltighet l. sker o. d. (samtidigt med o.) trots det i föregående led utsagda: likväl, trots detta, icke dess mindre, i alla fall. Spinnelen af sin kropp är liten; och ingen af anseend; / Heter, och är en Dwärg; men fuller af artiga Snille. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Jag har sökt men intet funnit. Weste (1807). En främling far oss stolt förbi; / Men detta landet älska vi. Runeberg 2: 3 (1846). Hur jag bråkat med att efterbilda .. (solreflexerna) med penseln; men det lyckas icke. Rydberg Vap. 71 (1891). — särsk.
α) anknytande en sats l. en satsdel som innehåller resp. är förbunden med uttr. dock, likväl, i alla fall o. d. Man skulle inte tro det, men så är det i alla fall. En liten, men dock märkbar ökning. (Lat.) Sed tamen. (Sv.) Men likwel. VarRerV 70 b (1579). Marger Man är slätt af skapnad, och anseend; / Men doch fuller af wett, och alsköns tarflige funder. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Then bedröfwelige, men doch segerfulle Jesu Christi död. Spegel Pass. 402 (c. 1680). Jag tyckte jag såg ljusen flamma — / Men mörker, mörker lika väl. CVAStrandberg 1: 209 (1858). Hur usel världen vara må, / men renhet älska vi ändå. Andersson Amér 48 (1918). — särsk. (skämts. o. vard.) i uttr. men dock, ngn gg men ändå, förbindande ett adjektivattribut och dess substantiv. En liten men dock ökning. En vagn- och stallkarls ringa, men dock syssla. SvD(A) 1927, nr 295, s. 10. Man ler .. ett visserligen beskt men dock leende. STSD(A) 1935, nr 294, s. 10. jfr NysvSt. 1938, s. 19 ff.
β) förbindande två satser, av vilka den första har koncessiv betydelse och innehåller uttr. visserligen, visst, väl, än o. d. Visserligen är han begåvad, men något snille är han inte. Mong anner stycke kunde jach wäl draga her til, .. men jach läther thz bestå for korthetene skul. OPetri PEliæ b 3 a (1527). Visst är på språkkunskap du rik, / men, om min varning gäller / Skrif aldrig Svenska, Hammarspik, / och andra språk ej heller. Tegnér (WB) 2: 176 (1814). Guds rike kommer visserligen af sin egen kraft ..; men vi böra dock .. bereda väg för Guds rike. Kat. 1878, nr 181. De stora mäktiga genierna må hava än så olika utgångspunkter och de må vandra åt än så skilda håll, men ofta nog händer det, att de .. korsa varandras vägar. Athena 123 (1917). — jfr (†): Vägerne hade fuller kunnat varit osäkre; men så hade han kunnat sändt creditifvet anten för sigh eller effter. RP 7: 100 (1637).
γ) inledande en sats som anger att ngt inträffar l. sker o. d. oavsett hur det skall l. om det kan förklaras l. motiveras. Klokt eller icke, men fremlingen fortfor att söka den okända. Almqvist GMim. 1: 18 (1841). (Min yngste son är) Den allra odygdigaste vildbasare .. Jag vet ej, men jag tycker ingen af dem varit så yr som han. FRuneberg (1850) hos Strömborg Runebg IV. 2. 1: 142. Antingen vinden nu kastade om eller luften kom i rörelse .., men liklukten från säckarna .. spred sig hastigt. Heidenstam Folkung. 2: 57 (1907).
δ) förbindande två adjektiv l. adverb som ställas intill varandra, skilda endast av fogeordet; jfr c. Fattig, men stolt. Litet, men gott. Vänligt, men bestämt. Litet, men välment, se LITEN 3 c α. Små, men eldiga hästar. Tegnér (WB) 9: 141 (1841). Det är hårdt — — men rättvist. Blanche Posit. 68 (1843). Hon blev mildt men mäktigt trugad. Wulff Dante 77 (1897).
ε) förbindande två verbformer, av vilka den senare är negerad. Se, men inte röra. Årtusen med döende tolfslag / lägga sig ned för hans (dvs. Guds) fot, och han ser dem, men räknar dem icke. Tegnér (WB) 3: 114 (1820).
ζ) (i sht i skriftspr.) i uttr. men förgäves. Stagnelius (SVS) 2: 440 (1821). Jag gjorde mitt yttersta för att aflocka honom något berömmande ord men förgäfves. De Geer Minn. 1: 31 (1892).
b) anknytande ett led som betecknar en invändning mot ngt tidigare nämnt; jfr 5 c. Jag har ingen lust att gå dit. — (Ja,) men du sade ju att du ville. Det är ingen som bryr sig om mig. — Men så du pratar! Gå och hämta posten nu! — Men varför skall alltid jag gå? Cathrina. .. Blif hemma, din lycka, vår ro det begär; / Han svarte: Men hedern befaller mig fara, / Det fins ingen lycka, der hedern ej är. Kellgren (SVS) 3: 288 (1788). Allt närmre tränger Jätten. / Han står på fjellens spets, och ögat slukar slätten. — / ”Men han ger fred och skydd”. Välann, tag honom mot, / och kyss hans hjeltehand. Tegnér (WB) 2: 66 (1811). Nå, era föräldrar fordra tacksamhet af er? Inte sant? — Nå, men man skall väl vara tacksam mot sina föräldrar? Strindberg RödaR 184 (1879). Jamen kära! Jag törs ingenting göra förrän doktorn varit här. Sjödin StHjärt. 218 (1911). jfr (†): Somblighe sadhe, han är godh, och somblighe sadhe, ney, men han förförer folkit. Joh. 7: 12 (NT 1526; Bib. 1917: Nej, han förvillar (osv.)). — särsk. [jfr motsv. anv. i fr.] (i högre stil) emfatiskt upprepat framför vart särskilt av två l. flera uttryck för invändning. Men, hatet hos et folk som lärt at frihet dyrka! / Men, ropet af en allmän nöd! Kellgren (SVS) 3: 131 (1786).
c) anknytande ett led som betecknar ett förbehåll resp. en inskränkning i l. modifikation av ngt tidigare nämnt; jfr a δ. Han är snäll, men han är förfärligt tråkig. Han är inte dum, men väl en smula långsam. Ett artigt Wijf, .. / .. Skön af Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad. Stiernhielm Herc. 8 (1648, 1668). Hvila (Svea), om du får, men hvila vid ditt svärd! Tegnér (WB) 2: 77 (1812). (Grindstolparna) pryddes af tvenne krukor, men utan blommor. CFDahlgren 5: 130 (1833). Rösten var icke vacker, men så stötande var den icke heller på nära håll. Nordstjernan 1844, s. 8. Alla sorters kortspel voro tillåtna men ej om penningar. De Geer Minn. 1: 8 (1892). — särsk.
α) (†) anknytande ett led som inskränker giltigheten av en föregående negation, i uttr. icke men, icke mer än, endast, blott. Hans Skinnare trätter mz sin hustru. War icke skedt män en gång och förlichtes. ÄARäfst 21 (1596). Jag sielf blef blesserad af .. ett skott i wänstra sidan, som .. intet gick men litet igenom skinnet. KKD 1: 312 (1708).
β) (†) pleonastiskt, i uttr. men allenast att, (blott) med det undantaget att, (blott) med den inskränkningen att. Dhe Herrar R: Rådh hafwa .. öfwerläsidt .. (adelns) conciperede Swar (på konungens proposition), huilket dhe funne gott, men allenest att någre få Ord der vtj borde forandres. RARP 1: 61 (1627).
d) anknytande ett led som betecknar ett tillägg till l. en närmare precisering l. ett framhävande av ngt förut nämnt. Lärdom af idkna; men Wijsdomen aflas i Lärdom. Stiernhielm Herc. 418 (1658, 1668). At .. (västgötalagen) är vrgammal, betyger Målet, och Ordlaget. .. Men huru gammal hon är, hafwer man intet kunnat finna af något Historisk minne. Dens. WgL Föret. 1 (1663). Lokakälla är en i Vermeland bekant helsobrunn, hvars vattn för the nyttjande i långliga tider varet botande, men hvars i negden samlade gyttja besynnerligen befunnets gagnelig för hvarjehanda kropps bräckligheter och af slag rörda lemmar. Ihre Föret. XXI (1779). (Vårt modersmål) fanns här möjligtvis redan några tusen år före Kristi födelse, men säkert i början af vår kristna tidräkning. Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 (1901). — särsk.
α) i uttr. men även, men också, men tillika o. d. Wirsén Dikt. 66 (1876). Äpplen och päron smaka godt. .. Men äfven andra träd och buskar .. bereda .. mycken trefnad. LbFolksk. 192 (1890). Under sin ungdom har han .. svärmat för Dante och Tasso, men äfven studerat juridik. PT 1896, nr 194, s. 3. 4GbgVSH V—VI. 3: 10 (1900, 1903).
β) i uttr. men särskilt, men i synnerhet o. d. HT 1912, s. 119 (1656: mæn særdeles). Gud drager omsorg om allt hvad han skapat, men synnerligen vårdar han sig om menniskorna. Kat. 1878, nr 101. Om somrarna samlade han omkring sig framstående målare men i synnerhet musikaliska virtuoser. De Geer Minn. 1: 1 (1892).
e) anknytande en konditional satsfogning. Stiernhielm Herc. 132 (1648, 1668). Det är svårt att rannsaka sitt eget hjärta, helst man icke kan annat än ytligt jämföra det med andras. Men om man skall döma efter ytan, är jag mera af en lugn, om icke kall, än känslig natur. De Geer Minn. 1: 24 (1892).
f) i uttr. men så, anknytande ett led som ger en förklaring till l. en motivering av ngt tidigare nämnt. Han ger ut mycket pängar, men så förtjänar han också bra. Men så har han ock (osv.). Weste (1807). Trots alla vedervärdigheter arbetade han dock med sannskyldigt hjältemod på sin vetenskap ända till sin död 1630. Men så hade han också under nästan hela sin levnad härdats i motgångens skola. Grimberg VärldH 8: 569 (1938).
g) inledande fråga l. anhållan l. påstående o. d., föregånget av uttryck för ursäkt. Förlåt, men kan ni säga mig hur mycket klockan är? Jag ber om ursäkt, men den här tidningen är min. Pardonnera mig, min Nådiga, men är Ni altid så enstafvig i edra svar? Björn DygdYngl. 25 (1794). ”Ursäkta, men får ja’ lof å’ fråga”. Cederschiöld Skriftspr. 147 (1897).
3) förbindande två lika satser utan särskilt framhävd motsättning. Michel med sin heele flotte nödgades giffve sig på flycten, män then svenske amiral fulfolgde them. HH 20: 21 (c. 1580). (Då) Förstack han sig ibland en buskes grenar. / Men bakom dem det vimlade i skogen / Af svarta rackor, glupande och snabba. Lidforss Dante I. 1: 55 (1902). — särsk.
a) inledande ett nytt avsnitt o. d. av en framställning osv. Men förra än iach retzliga giffuer sakena före, wil iach först bescriffua (osv.). OPetri Clost. A 1 b (1528). Sedan lade alle the Suenske skip in till then finske flottan … Men ett wäldigt örligxskep var ther ibland. Svart G1 61 (1561). Men redan brinner by vid by. Tegnér (WB) 4: 27 (1822).
b) inledande omkvädet i folkvisa o. d. Her wronge ridher till tinge / medh lundenn medh dragenn, / han wille så gerne bryta sin retth, / men enn fogell siunger i skogenn. Visb. 1: 27 (1572). Duffuan sitter på Lilie quist, gudh rådhe, / Hon siunger så fagert om Jesu Christ. / Men Gudh giffue oss sina nådher. Gevaliensis Jos. 10 (1601).
c) (numera mindre br.) filos. inledande undersatsen i en förmedlad slutledning. Trä brinner, men huset är af trä, följakteligen etc. Weste (1807). Men nu, i undersats .. af slutledning: autem. Cavallin (1876).
4) (numera föga br.) inledande en relativ bisats som betecknar en inskränkning i l. en mer l. mindre utpräglad motsats till huvudsatsens innehåll. Det lär ha varit fråga om illumination, men som blifvit inställd. MoB 7: 23 (1801). Efter några kringlöpande rykten, men för hvilkas sanning jag ej kan gå i borgen, skall .. (Svante Sture) vara förd till Dacken. Granberg Dram. 50 (1811). En (friare) har du haft, men hvilken öfvergifvit dig. CFDahlgren 5: 49 (1832). Handskriften är rätt läslig, visserligen med stilförändringar, men som dock ej utmärka längre tidsafbrott. KKD 3: XIII (1907).
5) inledande en fråga l. ett utrop; jfr 2 g. Men varför kommer du så sent? Men var har du varit? Men vad hör jag! Men så roligt att se dig igen! Men så du ser ut! Om misomar (1651) blef min älsta son gösta så ila siuk i stokholm at iag inte wiste rätare än han skule dö och lag i 3 weker man så wälsignat ware gudh som halp honom til sin hälse igen. Horn Lefv. 144 (c. 1657; rättat efter hskr.). Slägte följde på slägte snart, / blomstrade, åldrades, gick — men hvart? Rydberg Dikt. 1: 142 (1882). Men hvad är det, hör det fnissar / mellan holmarne och näsen. Fröding Guit. 18 (1891). ’Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?’ sade jätten. Lagerlöf Holg. 2: 458 (1907). — särsk.
a) [jfr fr. mais non, mais oui, t. aber nein, aber ja, aber doch] (i vitter stil) i uttr. men nej, men jo. Men Nej! det är icke så. Nohrborg 145 (c. 1765). Men nej, det gick icke (dvs. att i endräkt lösa språkfrågan). Vasenius Samkänsl. 52 (1901). Bröderna kunde ha avvecklat saken på ett mera stillsamt sätt. De hade inte behövt några bisittare. Men jo! De skulle ”blotta skurken”. Bergman JoH 118 (1926).
b) (i vitter stil) i uttr. men ack. När jag dig ser så skön, så god, så ljuf, Erika / på himlen tänker jag, men ack! på dig tillika. Tegnér (WB) 2: 162 (1814). Klockorna gå rundt i nejden / båd natt och dag förutan ro; / men ack! de väcka ej de döde. Därs. 4: 28 (1822). Esteticismen såsom en moderiktning för dagen är i mycket en uppvärmd romantik, men ack hur märg- och mustlös! Norström Masskult. 155 (1910).
c) i förbindelse med tilltalsord i utrop av häpnad l. ovilja l. harm, ofta föregånget av nej; jfr 2 b. Ekblad 26 (1764). Nej, men far! Kommer du nu in igen med tofflorna på? Wranér BrokBild. 156 (1889). Nej, men Du store, och han talar inte om det? Strindberg HögreR 236 (1899). ”Vem är det, som ropar på mig?” frågade .. (örnen). — ”Men, Gorgo, känner du inte igen mig?” Lagerlöf Holg. 2: 251 (1907). Men pappa då! Dom skrattar åt dej! Siwertz Varuh. 339 (1926).
6) anknytande ett led som betecknar ett avbrytande av den föregående tankegången o. införande av ett nytt faktum l. en ny tankegång: dock (se DOCK, adv. I 3), likväl (se LIKVÄL, adv.2 I 2). G1R 1: 59 (1523). Venus haar them (dvs. Pyramus o. Tisbe) wist uptänt / Och denna kiärleek till them sänt. / Men hwi stå wy här så länge och töfua? Asteropherus 33 (1609). Hvi flyr du då? Hvad förestafvar / din ed? Att krossa detta bröst? / Hvad — men i rymden dör min röst. Tegnér (WB) 4: 25 (1822). (Anna sade till Petrus:) Stor konst vore det ej att sjelf ansvara, ty snaror / Har du i skogarna nog, och skjuter en orre som oftast. / Men det må vara; den rike befaller, den fattige lyder. Runeberg 1: 8 (1832). Alla vackra historier slutar ju sorgligt .. Men vad ser jag, vad tänker jag på! Siwertz Varuh. 68 (1926).
II. [jfr motsv. anv. av dan. o. nor. men, t. aber, eng. but, fr. mais] i mer l. mindre utpräglat substantivisk anv., om ordet men; i sht med tanke på dess egenskap att inleda uttryck för invändningar l. betänkligheter l. förbehåll o. d. Jag vill nu intet höra af något men, utan håppas jag, at I väl lären giöra mig så mycket till villjes. Modée Dår. 29 (1741). Hans bifall åtföljdes gemenligen af ett men. Moberg Gr. 250 (1815). Också han hade slutligen fattat sympatier för Österlandet, men. .. Det fans ett men och detta men var det kalla, krassa, hänsynslösa förnuftet. Heidenstam End. 285 (1889). Men ser du — — Här gäller inga men! Grotenfelt NFosterl. 139 (1918). Men här står alltjämt men-et kvar. Hertha 1943, s. 24. — särsk.
a) i uttr. om och men. Efter många om och men, efter många invändningar o. betänkligheter, efter mycken diskussion för o. emot, efter mycken tvekan l. vacklan. Din (dvs. kvinnokönets) konst, att under blomster gömma / Ditt afvundsfulla hjertas svall, / Att genom om och men berömma, / Och utan kärlek synas ömma. Kellgren (SVS) 1: 268 (1777). Panamakanal-lagen är nu efter alla om och men undertecknad af presidenten. PT 1912, nr 197 A, s. 2. Hammar (1936).
b) närmande sig bet.: hinder, hindrande omständighet. ”Nej, se er om åt annat håll!” ”Det har jag äfven gjort, kusin Stellan, men ett stort men har kommit mig i vägen. Denna — person, är förträfflig, men — hon är halt!” Bremer Grann. 1: 281 (1837). Där fanns blott ett men, och det var .. (flickans) fruktade, allsmäktige fader. Ahrenberg StRätt 172 (1899).
Spalt M 767 band 17, 1944