| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MENIGHET me3nig~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (numera bl. arkaiserande l. i bibliskt spr.; se dock a, b) motsv. MENIG 1 o. 4: (ett rikes o. d.) samtliga invånare, folk (se d. o. 1); befolkning. G1R 1: 80 (1523). Mose församladhe hela menighetena aff Jsraels barn. 2Mos. 35: 1 (Bib. 1541). Hela menigheten i Ängeland var ännu öfvertygad, at (osv.). SvMerc. 1764, s. 104. Denna (atenarnas) statsförfattning kallas demokrati (folkregering), emedan makten ej tillhörer några få, utan menigheten. Höijer Thukyd. 1: 217 (1831). NoraskogArk. 5: 13 (1904). — särsk.
a) (fullt br.) i inskränktare anv., om samling av människor som kommit (komma) samman till ett ställe; församling; förr äv. övergående i bet.: folkmassa, folkhop. JönkTb. 111 (1525). Tå menigheeten thet sågh (näml. att staden Stockholm stod i brand), gingo the til och slogho porten vp för her Steen (Sture). OPetri Kr. 298 (c. 1540). Ransakningar vid Härads-Ting, ske vid öpne dörar uti menighetens närvaro. Nehrman PrCr. 72 (1759). En menighet upretas lättare, än den sedan kan stillas. Schönberg Bref 2: 335 (1778). 1NJA 1916, s. 485. jfr TINGS-MENIGHET. särsk.
α) om samling av människor som kommit (komma) samman till gudstjänst. Klockaren sammankallar .. genom ringiandet Menigheeten til Gudztiensten. Schroderus Comenius 629 (1639; t. texten: die Gemeine). Efter gudstjänsten, när menigheten skilts åt. Nilsson HistFärs 196 (1940). jfr KYRKO-MENIGHET.
β) (i sht i bibeln o. i därav påvärkat spr.) i utvidgad anv. av α, sammanfattande, om människor som bekänna sig till kristendomen resp. judendomen; kyrka (se d. o. 3, 4), församling (se d. o. 3 b). Herren Gudh .. settie en man offuer menighetena .., at Herrans menigheet icke skal wara såsom fåår vthan heerda. 4Mos. 27: 16 (Bib. 1541). Den Israelitiska menigheten gjorde sielf den Guldkalf, som den sedan hölt för Gud. Nordenflycht Fruent. 4 (1761). Söderblom UrRelH 188 (1915).
b) (mindre br.) om publik, allmänhet; i sht i sg. best. SvLitTidn. 1815, sp. 282. De spörsmål, vilka jag inför svensk menighet .. dryftat. Hedin NorgFolk 3 (1914).
c) (†) bildl.
β) (enst., †) om mängd av på marken växande blommor. Konungsliga liljor! och i fältens mångfärgade menighet. Lantingshausen Young 1: 64 (1787).
2) kam. o. jur. administrativ l. liknande enhet l. sammanslutning (t. ex. härad, socken, by, stad osv.); korporation; samfund; kommun; jfr MENIG 3. Schroderus Waldt 5 (1616). När hela Menigheter, såsom ett Län, Härad, Socken, Stad med des besättning, hela Regementer eller Compagnier, sig förbryta. PH 1: 110 (1719). Kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet. SFS 1942, s. 1779. jfr ALLMOGE-, BONDE-MENIGHET. — särsk.
a) (mindre br.) om samfund vars uppgift består i gemensam religionsutövning o. främjande av gemensamma religiösa intressen; församling (se d. o. 3 a). VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 22 (1583). Menigheter och landskyrkor med evangelisk gudstjänst. Ahnfelt Et. II. 2: 197 (1906).
b) (†) övergående i bet.: statsbildning, stat; i sg. best. äv.: staten, det allmänna. Brask Pufendorf Hist. 3 (1680). Sedan menniskio slächtet förökt blef: vordo åthskillige Republiquer och menigheter inrättade. Nehrman InlJurCiv. 96 (1729). Hagberg Shaksp. 1: 187 (1847).
3) (†) motsv. MENIG 4: de lägre samhällsklasserna, de bredare (samhälls)lagren, menige man, ”folket” (se FOLK 2); stundom särsk. dels om undersåtar l. underlydande i motsats till regenten, de styrande l. överordnade, dels om ofrälse i motsats till adeln; i sht i sg. (l. pl.) best. Borgomestare, Byfogitte, Raadmæn och menigheten ij Jöneköpung. G1R 1: 6 (1521). Judanars Rådh och menigheet. 2Mack. 11: 27 (Bib. 1541). (G. I) nytjade .. (vid reformationens införande) hos menigheten sådana skäl, som passade för deras begrep. Schönberg Bref 1: 225 (1778). I allmänhet har all skillnad emellan Adel och menighet ifrån början uppkommit genom (osv.). 2VittAH 12: 131 (1826). 2SAH 46: 29 (1870).
(2) -FÖRENING. (föga br.) kam. förening bildad inom en menighet till menighetens bästa. Socknemagasin och andra genom menighetsföreningar tillkomna stiftelser på landet. SFS 1855, nr 90, s. 17. Därs. 1918, s. 377. —
(2) -STYRELSE. (†) kam. styrelse(form) där menigheten (kommunen) har beslutanderätt i kommunala angelägenheter; kommunal självstyrelse. Järta 2: 243 (1823). BtRiksdP 1904, I. 2: nr 35, s. 7 (om förh. 1858). —
Spalt M 786 band 17, 1944