| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MENLÖS me3n~lø2s, adj. -are. adv. -T.
1) (numera mindre br.; se dock c) till MEN, sbst.1 1: som icke gör l. (numera företrädesvis) icke tänker på att göra ngn skada l. ngt förfång o. d., som icke vet av l. har ngra listiga beräkningar, som har ett barnsligt (ofördärvat) sinnelag, som (ännu) icke är fördärvad av världens ondska, oskuldsfull, oskyldig. (De söka) jgenom sööt ord och smekiande taal förföra theras hierta som meenlöse äro. Rom. 16: 18 (Bib. 1541; NT 1526: enfållughe; Bib. 1917: oskyldiga). Hon älskade de vilde / Derför att hon sjelf var menlös. Braun Dikt. 2: 61 (1838). Varen .. kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor. Mat. 10: 16 (Bib. 1917; Bib. 1541: enfållighe). — särsk.
a) om barn: som ännu icke är fördärvad av världens ondska, oskyldig; numera nästan bl. (fullt br.) i uttr. menlösa barns dag, förr äv. de menlösa barn, om den 28 december, firad (i Sverge till 1772) till minne av det stora barnamordet i Betlehem vid tiden för Kristus’ födelse o. ännu kvarstående i den sv. almanackan ss. namn på denna dag. Kwng Cristiærn (lät) aaf hugga .. mongh meen lösa barn. G1R 1: 48 (1523). 28 (december) … The menlösa barn. Ps. 1549, Kal. s. 13 a. Menl(ösa) Barns d(ag). Elfvius Alm. 1714, s. 27.
c) (fullt br.) om djur.
α) oskadlig, ofarlig. LPetri 2Post. 189 a (1555; t. orig.: vnschedliche). Turturduffwan, och the andre meenlöse Foghlar. Schroderus Comenius 148 (1639; t. texten: vnschädliche). De menlösa snokarna. FoFl. 1931, s. 255.
β) (i sht i bibliskt spr.) oskuldsfull; ofta om duva o. lamm ss. symbol för oskuld o. renhet. It meenlöst och obesmittat lambs blodh. 1Petr. 1: 19 (NT 1526). Tu menlösa Lamb Jesu Christe. KOF 1: 399 (c. 1618). Mat. 10: 16 (Bib. 1917).
d) med sakligt huvudord: som icke gör någon skada; som det icke är ngt ont i; som utmärkes av oskuld; harmlös, oförarglig. Ett tappert mod wil hellre wara mildt .. Sachtmodigt (spakfärdigt, meenlöst) än Tyranniskt. Schroderus Comenius 895 (1639). Af någon phantastisk Anda bedragne til at undfly alla menlösa nöjen. Dalin Arg. 1: 190 (1733, 1754). Ett menlöst sjelfsvålld är min sång. Thorild (SVS) 1: 12 (c. 1778). Ungdomens lyckliga ålder, — lycklig, ty denna är oskyldig, skuldlös, menlös. Agardh ThSkr. 3: 122 (1838). Oskyldigt och menlöst löje öfver .. (vardagslivets) ”petites misères”. Sturzen-Becker SvSkönl. 172 (1845). Mera menlös (än teosofien), om än för kristlig tro och bildning långt ifrån oskadlig, är spiritismen. Fehr Und. 4 (1894). — särsk.
α) (†) om böjelse l. åtrå l. uppsåt l. ändamål o. d. Spegel ÖPar. 2 (1705). På det kejsaren ej må fatta något mistroende öfver ryska förbundet, så kunde han behörigen försäkras om des menlösa ändemål. 2RA 1: 304 (1723). Then them (dvs. våra hedniska förfäder) medfödda menlösa böyelsen til thet goda. Nehrman InlJurCiv. 46 (1729). Kryger ÅmVetA 1761, s. 25.
γ) (†) om yrke l. levnadssätt o. d. VetAH 1739, s. 90. (Åkerbruket är) det menlösaste och oskyldigaste arbete, som menniskorne idkat. Berch Hush. 165 (1747). (C. G. Tessin) sökte ro och lugn i en menlös landtlefnad. Gadd ÅmVetA 1770, s. 44.
δ) (mera tillf.) om samhälle: lantligt orörd o. fridfull, idyllisk. Det lilla menlösa Kiaby. Almqvist AmH 1: 141 (1840).
ε) (†) om bruksföremål l. ämne o. d.: ofarlig. Alt man smidde, war en slätt och meen-löös Plogh. Wexionius Sinn. 3: C 4 b (1684). (Molnen) liknade .. menlös bomull. Topelius Vint. I. 1: 21 (1863, 1880).
ζ) (†) om historisk källskrift o. d.: som icke innehåller medvetet falska uppgifter, trovärdig, pålitlig? (Uppgifterna i min historia) äro tagne ur de äldsta och menlösaste källor. Dalin Hist. 1: Föret. 12 (1747).
e) (†) ss. adv.: utan skada; oskyldigt; utan baktankar; ”snällt”. Kolmodin QvSp. 1: 33 (1732). I den tiden .. när man menlöst och utan enskylte afsikter dömde om all ting .. då (osv.). Dalin Arg. 1: 84 (1733, 1754). Jag är intet emot Spel: de kunna menlöst brukas til vår ro. Därs. 153.
2) (†) till MEN, sbst.1 4: som är utan fel l. brist osv., oskyldig, fläckfri, otadlig, ostrafflig. Christi meenlösa leffuerne. PErici Musæus 1: 227 a (1582). — jfr: Så haffuer .. (Kristus) ock genom sina meenlösa och heliga begraffning helgat och welsignat wåra graffuar. LPetri 1Post. d 6 b (1555); jfr 3.
3) [jfr MEN, sbst.1 4] (†; jfr dock a) som är utan skuld, som icke förbrutit ngt, oskyldig. Christus war meenlös och vtan all skul. LPetri ChrPina A 6 b (1572). Claffare och rijddare rödh före monge menlöse vti stor nödh. SvOrds. A 4 a (1604). Tegel G1 2: 303 (1612). Lät then, som menlös är, för straffet warda fri. Kolmodin QvSp. 1: 466 (1732). Möller (1790). — särsk.
a) (numera bl. i ä. bibliskt spr. o. i därav påvärkat spr.) i uttr. menlöst blod, om oskyldig människas blod; äv. bildl., om oskyldig människa (jfr BLOD 8). SvTr. 4: 11 (1521). Iach haffuer illa giordt, ath iach haffuer förrådt thet meenlösa blodhet. Mat. 27: 4 (NT 1526; Bib. 1917: oskyldigt blod). Iag wiill icke see att menlöst blod skall wtgiutes (gm kriget på finsk-ryska gränsen). HFinlH 4: 132 (1556). Lidner (SVS) 1: 227 (1781).
b) oeg., i uttr. menlös död, om död som ngn lider oskyldigt; menlösa tårar, som fällas av en oskyldig människa. Han lidher en meenlöösz dödh som Christus leedh, och icke en förtient dödh som röffuaren giorde. OPetri Hb. H 3 a (1529). O Du store Gud! Se till mina menlösa tårar. Gustaf III 2: 74 (1783).
4) [utvecklat ur 1] som icke utövar ngt större inflytande l. efterlämnar ngt djupare intryck; som saknar värkligt innehåll; intetsägande; om person äv.: som är utan kraft l. initiativ; allt för foglig l. medgörlig, beskedlig, flat; om alster av konstnärligt skapande o. d. äv.: som saknar djärvhet o. konstnärlig kraft, fadd. Wieselgren SvSkL 4: 369 (1847). Förslaget (till vänskapsfördrag mellan England och Sverge) var från början ganska menlöst, men gjordes under förhandlingarnes gång från Svenska sidan ännu menlösare; ja så att allt verkligt innehåll urvattnades. Malmström Hist. 5: 378 (1877). Menlösa rim. Wulff Rytm. Föret. (1915). En till motivet menlös, ”söt”, men väl tecknad och läckert målad midjebild av en ung flicka. Kjellin Troili 2: 21 (1917; om en tavla av Couture). Han var ingalunda en menlös nolla. SvD(A) 1932, nr 320, s. 5.
5) [utvecklat ur 1] oerfaren, godtrogen, lättrogen, omisstänksam; troskyldig, ”blåögd”; outvecklad i andligt avseende, okomplicerad; numera nästan bl. i klandrande bet.: naiv, enfaldig; ngn gg: dum. G1R 1: 29 (1521). War icke alt för klok, och icke för meenlös. SvOrds. C 7 a (1604). Iagh hafwer giordt tigh förståndigh, och icke meenlös. Schroderus Hoflefw. 86 (1629). Detta barnadrag (hos A. Nordenskiöld) framträdde hos politikern i en menlös liberalism. 3SAH 16: 481 (1902). — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) i uttr. menlösa tider, i sht om historiskt skede varunder intresset för allmänna politiska frågor är ringa; äv. i utvidgad anv. Frey 1841, s. 131. I de menlösa tiderna, då folket, mera för att uppfylla en ceremoni än för att bevaka sina rättigheter, valde representanter. Wetterbergh Selln. 207 (1853). Saken (dvs. åtalet mot Oxelberg) var afgjord — på ett sätt, som efter våra dagars begrepp allt för mycket röjer de ”menlösa tiderna” och obekantskapen med konstitutionella former. SvBL 8: 68 (1879; om förh. 1811). Sundén (1887).
b) (†) närmande sig bet.: psykiskt undermålig, imbecill. Åtta brödlösa barn, af hvilka Fyra äro omyndige, och en Son af dem svagsint och menlös. VDAkt. 1781, nr 185.
6) [utvecklat ur 1] (†) enkel, tarvlig, anspråkslös? Thess får them menlös spis och nödig kläder gufvo. TRudeen Vitt. 270 (1683).
MENLÖSHET, r. l. f.
1) (numera mindre br.) till 1: egenskap(en) l. förhållande(t) att icke göra ngn skada l. ngt förfång, harmlöshet, oförarglighet. Menlösheten af konungarnes enskilda sysselsättningar båtar föga, om deras offentliga lif är en tummelplats för ränkfulla personers inflytande. Crusenstolpe Mor. 1: 111 (1840).
2) (numera föga br.) till 1: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara utan listiga beräkningar o. dyl. l. att vara barnsligt ofördärvad, oskuld, oskyldighet, oskuldsfullhet; förr äv.: uppriktighet. Jagh troor at Jesus Christus .. är min Herre, Hwilken migh .. förlossat haffuer ifrå alla synder, .. på thet iagh skal .. tiena honom vthi een ewigh rettferdigheet, meenlösheet och saligheet. Cat. 1567, s. B 2 b. Jag (är) föranlåten vorden, at sielf vti enfaldig mehnlöshet redeliga och sanferdeliga beskrifva mitt lefverne. Swedberg Lefv. 8 (1729). Gud gillar endast barnslig menlöshet. Dalin Vitt. I. 1: 105 (c. 1750). Menlöshetens gratie talar i hela dikten (”De små” av Franzén). 3SAH 2: 197 (1887). jfr barna-menlöshet. särsk.
a) (†) jungfrulig oskuld, jungfrudom, mödom. Det är hos mig et oryggeligt beslut at aldrig skämma menlösheten. Chenon Heywood 2—3: 49 (1773). Lenngren (SVS) 2: 354 (1796).
b) (†) i uttr. menlöshetens ålder l. år, barnaålder, barnaår, barndom. Envallsson Nybygg. 24 (1783). Noriges bönder befunno sig den tiden (dvs. 1814) i menlöshetens ålder, hvad politiken beträffar. Palmblad Norige 355 (1846).
c) (†) till 1 d α: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara utan ont uppsåt l. utan baktankar o. d. resp. att icke (i hemlighet) rikta sig mot ngn. Stiernman Riksd. 2589 (1727). Dalin ÅmVetA 1743, s. 20.
3) (†) till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara utan fel l. brist osv.; oskuld, fläckfrihet, otadlighet, ostrafflighet. Hans vandels menlöshet. Brenner Pijn. 41 (1727).
4) till 5: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara oerfaren, godtrogen osv.; numera nästan bl. i klandrande bet.: naivitet, enfald; äv. konkret, om yttrande o. d. som vittnar om naivitet l. enfald. Äro Jesu ord sanna för dig, icke blott derför att det, till följe af en viss menlöshet, aldrig fallit dig in att tvifla på dem? Rudin 1Evigh. 2: 12 (1870, 1878). Pacifismens menlöshet. Steffen Krig 4: 80 (1917). Östergren (1932).
Spalt M 797 band 17, 1944