Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MIM mi4m, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(mim 1887 osv. mime 1802—1837. mimen, sg. best. 1802 osv.)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. mime; ytterst av gr. μῖμος, efterapare, skådespelare, dramatisk diktart utbildad av Sophron, mim, till μιμέομαι, jag härmar. — Jfr MIMERA, MIMETISK, MIMIAMB, MIMIK, PANTOMIM]
(om förh. under antiken)
1) aktör i en mim (i bet. 2); skådespelare (av lägre rang); gycklare. (Elgström o.) Ingelgren 332 (1811). Emellan .. (scenen o. teatern) var ännu en tredje afdelning, Orchestern .., för Mimer, Dansörer, Chor och Musik. Norrmann Eschenbg 1: 169 (1817). NoK 123: 18 (1935).
2) dramatisk konstform som (i sht med hjälp av minspel o. åtbörder) framställde enstaka drastiska scener ur (det lägre) folkets liv; folklig fars. Envallsson (1802). Mimernas egentliga hemland var Sicilien. 2NF 18: 558 (1912). Schück AllmLittH 1: 126 (1919).
Anm. Gm förväxling med MIN, sbst., har ordet förr stundom använts i bet. ”åtbörd l. min”. Det tyckes vara nödigt att de sjungande (på operan) med rikare mimer beledsaga sina modulationer. Elgström (o. Ingelgren) 176 (1809). Härtill (den förr ngn gg använda) ssgn MIM-RÖRELSE, minspel. TLäk. 1835, s. 248.
Ssgr (till 2; om antika förh.): MIM-DANSARE. Östromerska mimdansare. SvUppslB 25: 152 (1935). —
-DANSÖR. Schück VLittH 1: 383 (1899). —
-DIKTARE. Rydberg KultFörel. 1: 108 (1884). —
-DIKTNING. 2NF 18: 559 (1912). —
-RÖRELSE, se anm. ovan. —
-SPELERSKA. (mera tillf.) kvinnlig mim (i bet. 1). Janzon Prop. 2: 71 (1908).
Avledn. (till 2): MIMERA, v. [jfr ä. d. mimere, fr. mimer] (mindre br.) framställa (ngt) med hjälp av minspel o. åtbörder. Att låta en kör .. sjunga den berättande dansvisan .., medan några stumma personer inne i kretsen mimera de skildrade tilldragelserna. Hirn Barnlek 131 (1916). UNT 1943, nr 232, s. 6.

 

Spalt M 972 band 17, 1944

Webbansvarig