| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MISS- ssgr (forts.):
-ARTA. [jfr t. missarten] (†) refl. l. i pass. med intr. bet.: urarta; äv. i p. pf.: urartad. Kärleken til Frihet missartar sig (bland engelsmännen) stundom til Sjelfsvåld. Lanærus Försök 76 (1788). Vårt missartade slägte. Lehnberg Pred. 2: 263 (c. 1800). —
-BEDREV, n. (†) jfr -bedrift. O Herre, .. / Förlåt mitt misbedref, som stor är, och min skuld. Rosenfeldt Vitt. 78 (c. 1690). Därs. 107. —
-BEDRIFT. (†) missdåd, brott. L. Paulinus Gothus MonPac. 942 (1628). Någhra hemligha miszbedreffter, emot itt eller flere Bodhord. Dens. ThesCat. 362 (1631). —
-BEDÖMA, -ning. bedöma (ngt) felaktigt. SvT 1852, nr 26, s. 4. Att han säkert skulle rida vilse eller i varje fall missbedöma läget. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 49 (1929). —
-BEHAG. (†) misshag; ovilja (mot ngt). Wij haffue ett stortt feel och misbehag med wåre och Rijkesens vpbörder pro anno etc 42 och 43. G1R 16: 708 (1544). Wallin Vitt. 2: 140 (c. 1825). —
-BEHAGA. [jfr t. missbehagen] (†)
1) misshaga. Jag twiflar om det just lär Kingo miszbehaga, / Där Han en rad ell’ twå af mina händer seer. Brenner Dikt. 2: 103 (1696).
2) tycka illa om (ngt). Ty tror iag, at I ej min Sanning missbehagen. Frese VerldslD 61 (1717, 1726). —
-BEHAGELIG. [jfr t. missbehaglich] (†) obehaglig, otrevlig. Här (i Reval) ähr en misbehagel. ort och elackt fålk. KKD 7: 8 (1701). —
-BELÅTEN. illa till freds (med ngt), missnöjd. Westee (1842). Vårdslöst der mot pelarn lutad, / Skön och spotsk och missbelåten, / Står en yngling. Snoilsky 2: 23 (1881). Han var ej missbelåten över öknamnet ty (osv.). Jansson 103:an 72 (1921).
-BILDA. [jfr t. missbilden] giva (ngt) en onaturlig (ful, förvriden) form, deformera (ngt); särsk. med avs. på kroppsligt organ; i sht med saksubj.; utom i p. pr. numera vanl. i pass. med intr. bet., särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: deformerad; äv. bildl. Möller (1807). Invånarne kring sjön Titicaca .. hafva öfvergifvit .. (sina förfäders) sed, att genom yttre våld missbilda hufvudet hos barnen. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 72. Den andligen missbildade, hvars synd vållat honom svåra lyten. Beskow Pred. 317 (1901). Kronisk missbildande ledgångs-inflamation. Fornv. 1914, s. 25. —
-BILDNING. [jfr t. missbildung] förhållande(t) att ngt (i sht ett kroppsligt organ) missbilda(t)s; vanl. konkret, om missbildat kroppsligt organ o. d.; äv. bildl. Möller (1807). Mot andens sjukdomar och missbildningar finns .. ingen bot utom i filosofien. Rydberg KultFörel. 2: 178 (1885). En del av de medfödda missbildningarna äro påtagligen ärftliga. Haglund HållnRörOrg. 2: 81 (1924). —
-BILLIGA. [jfr t. missbilligen] (numera föga br.) ogilla. Lind (1738). Abraham Brodersson skakade missbilligande sitt hufvud. Lundegård DrMarg. 1: 145 (1905). Östergren (1932). —
-BITA, v. (†) refl., eg.: bita miste l. fel; misstaga sig; jfr -hugga 2. MoB 6: 195 (1793). Weste (1807). —
1) (numera mindre br.) icke bjuda l. giva (ngn) vad han (rätteligen) kan göra anspråk på; särsk.: vid köp o. d. bjuda (ngn) för litet. Missbiuda, där een intet biudher een skäl för sitt. Axehielm (c. 1630; under biudha). Det (skall) icke .. (hava) händt, at desse Bruksägare missbudit Bergsmännen på deras tackjern. Bergv. 2: 330 (1745). Östergren (1932).
2) (†) tillfoga (ngn) ngt ont. Thet pläghar så wara, at när enom misgåår så misbiwdz honom. OPetri Kr. 108 (c. 1540). Kong Götrik hafwer .. så manliga söner, att the lära strax hemnas, om theras fader warder nogot missbudit. Verelius Gothr. 79 (1664; isl. orig.: ef faudr þeirra er nockud misbodid). —
-BRUK. [fsv. misbruk, oskick; jfr t. missbrauch]
1) till -bruka 1: förhållande(t) att missbruka ngt l. att ngt missbrukas. Jntit ting är såå gott ath thet jw kan komma j misbruck. OPetri PEliæ c 2 a (1527). Men så kan dock et sådant missbruk icke uphäfva sielfva bruket. Dalin Arg. 1: 121 (1733, 1754). Hvarje brott innebär ett missbruk af friheten. Nyblæus Straffr. 44 (1852). SFS 1906, nr 54, s. 1. jfr makt-, språk-, vilje-, äm ets-missbruk m. fl. särsk.
a) (i religiöst spr.) motsv. -bruka 1 a. Gustaf II Adolf 243 (1621). At Gudz nampns miszbruuk, är en mächta stoor Synd. Emporagrius Cat. E 1 b (1669); jfr Kat. 1878, nr 31.
b) (†) motsv. -bruka 1 b. Keysaren togh til vthi sin lascivie och Miszbruk af Qwinfolck. Rålamb Resa 48 (1658, 1679).
c) motsv. -bruka 1 c. Kolmodin QvSp. 1: 10 (1732). Missbruk av rusgivande medel. Kinberg LagSinnessj. 156 (1926). jfr alkohol-, brännvins-, kaffe-, kokain-, te-missbruk m. fl.
d) (†) i fråga om jordbruk: vanskötsel, vanhävd. Åkren (var) kommen i stor missbruk. BL 3: 178 (1673). PH 5: 3422 (1752).
2) (ngt ålderdomligt) osed, oskick, ofog. Tenne för:de eder aat hæfwer oc Misbrug hafwer then Mene Mand hær i Swerige Lacth paa hiertat. G1R 1: 160 (1523). Det förderfveliga missbruk .. at sälja och köpa Riksens Tjenster genom Accorder såsom enskyld egendom. PH 6: 4440 (1756). Gamla missbruk och missförhållanden. Östergren (1932). —
-BRUKA, v. -an (†, OPetri MenFall G 3 b (1526; i bet. 1 a)), -ning (†, OPetri 1Post. Förord (1528), KyrkohÅ 1931, s. 246 (1540)); -are (numera företrädesvis i bet. 1 c, Schroderus Os. III. 1: 262 (1635; i bet. 1), Aken Reseap. 145 (1746; i bet. 1 c) osv.). [jfr mnt. misbruken, t. missbrauchen]
1) använda (ngt) på ett ändamålsvidrigt sätt l. för olämpliga l. otillåtna syften; draga obehörig nytta l. fördel av (ngt); vanl. med mer l. mindre abstrakt obj. Missbruka ngns förtroende, godhet, tålamod. Missbruka sin makt. 1Kor. 9: 18 (NT 1526). Man måste intet miszbruka ägodelar. Grubb 686 (1665). Det gifves ingen frihet som ej kan missbrukas. Tegnér (WB) 6: 295 (1830). Ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds nåd till lösaktighet. Judas 4 (Bib. 1917). särsk.
a) (i religiöst spr.) i uttr. missbruka Guds namn o. d., vanhelga Guds namn gm att i oträngt mål använda det i eder l. kraftuttryck. OPetri MenFall G 3 a (1526). Tv Skalt icke misbruka Herrans tins Gudz nampn. 2Mos. 20: 7 (Bib. 1541). Nyblom Minn. 1: 36 (1904).
b) (†) bedriva otukt med (en kvinna). Lätferdiga qwinnor, som för penningar låta missbruka sig efter behag. Scherping Cober 1: Föret. 3 b (1734). Lindfors (1824).
c) med avs. på födoämnen, njutningsmedel o. d.: använda (ngt) på ett ändamålsvidrigt sätt resp. göra ett omåttligt bruk av (ngt). Ty efter man miszbrukat haar / Tin milda gåfwor, sij tå taar / Tu tin wälsignelse osz ifrå, / Och låter säden ömklig ståå. Ps. 1695, 313: 5. Det är uppenbart, att man måste ha betraktat de kroniska missbrukarna (av brännvin) med större tolerans år 1850 än man gör nu. Dahlberg SjSamh. 2: 54 (1937).
2) (†) refl.: förbryta sig (mot ngn l. ngt), göra sig skyldig till brottsligt l. olämpligt förfaringssätt. (C. Fleming) tilstädier dem (dvs. sina anhängare) i monge måthe miszbruke sig på Undersåtherne. UrkFinlÖ 2: 84 (c. 1595). Sahlstedt Hoffart. 90 (1720).
3) (†) ss. vbalsbst. -ning, osed, oskick, missbruk. Många misbrukningar som j christenhetenne vpkommen ära. OPetri 1Post. Förord (1528). —
-BRUKLIG, adj.; adv. -a (LPetri DialMess. 64 b (1542), Linc. (1640)), -en (RA I. 1: 343 (1544), Tiällmann Gr. 153 (1696)). (-bruk- 1538—1848. -bru(c)ke- 1542—1838) [jfr t. missbräuchlich; till -bruk o. -bruka] (†) som utgör l. beror på l. är utsatt för missbruk; som strider mot det rätta; olovlig, skadlig, otillständig. LPetri Wijgd. A 2 a (1538). At the j thesse måtto så misbrukeligha handladhe. Dens. DialMess. 64 b (1542). Sådanne missbruklighe Handteringh (dvs. då tennvaror säljas i gatubodar, där handel med kramgods drives). Löfgren TenngjH I. 1: Bil. 28 (i handl. fr. 1660). Atterbom PoesH 2: 89 (1848). —
-BUD, förr äv. -BOD. (numera mindre br.) alltför lågt (köpe)anbud; jfr -bjuda 1. Lind (1738). Att egnahemsbolaget .. svarade med ett motbud, som enligt vår uppfattning var att betrakta som ett missbud. SvD(A) 1916, nr 131, s. 6. Östergren (1932). —
-BYGGNAD. i sht jur. försummelse från en fastighetsinnehavares sida att nybygga hus som förfallit; vanskötsel av l. bristfälligt tillstånd hos byggnad(er); numera bl. kam. i fråga om fastighet som innehaves av annan person än ägaren: förhållandet att nybyggnadsskyldighet icke riktigt fullgjorts, motsatt: husröta (se d. o. 1). Så at the (dvs. officerarna) för theras boställens wårdzlöse skiötzel och miszbyggnad blifwa fälte til penningeböter och rötans reparation. Schmedeman Just. 1364 (1694). (Det) kommer at eftersees, om Säterijs frijheten medelst missbyggnad är förbruten. Abrahamsson 45 (1726). BB 27: 1 (Lag 1734). Så at Rector för missbyggnad icke kunnat där (dvs. i skolmästargården) boo. Karlson ÖrebroSkolH 3: 17 (i handl. fr. 1748). SvUppslB 5: 476 (1930). —
-BYTA.
1) (†; se dock slutet) vid byte giva (ngn) ngt sämre; vid fördelning av ngt icke giva (ngn) vad han kan göra anspråk på; göra (ngn) vanlottad. G1R 28: 170 (1558). (Då Stöde socken har många naturliga fördelar) så kan denna Soken inräknas ibland de orter, som naturens Herre intet har missbytadt. NorrlS 1—6: 38 (c. 1770). särsk. (numera nästan bl. i Finl.) i p. pf. i adjektivisk (o. substantivisk) anv.: vanlottad, förfördelad. Ty ehuru olika förmonerne äro utdelte, äro dock få orter i verlden så missbytte, at ju trefne människor där kunna finna sin utkomst. Wargentin SvarPVetA 28/10 1761, s. 23. Varför skola socialdemokraterna alltid vara de första att känna med samhällets missbytta och beivra oförrätterna? NSöderblom (1896) hos Andræ Söderblom 188. Bergroth FinlSv. 335 (1917).
2) (föga br.) refl.: byta sig till ngt sämre, förlora på byte(t); (vid fördelning av ngt) få den sämre lotten. Östergren (1932). TurÅ 1938, s. 28. —
-BÖRD. [jfr t. missgeburt]
1) (†) missfall, abort. Schroderus Dict. 38 (c. 1635). Tå svaradhe hoon sig .. fått missbördh dijsstingz tijdhen. UpplDomb. 4: 133 (1638). ÖoL (1852).
3) (†) missfoster; monster; äv. bildl. RelCur. 204 (1682). Maskinerierna, dessa missbörder af enskildt snille, framfödda att döda allmänhetens .. välstånd. Ahnfelt Rääf 87 (i handl. fr. 1848).
Avledn.: missbördig, adj. (†)
1) till -börd 1, om tid: varunder risk finnes för missfall. September .. För thet Qwinliga könet ganska misbördigt. Voigt Alm. 1670, s. 21.
2) till -börd 3: som är ett missfoster, monstruös; äv. bildl. Då dhetta Miszbördiga Barnet (med två huvud, fyra armar o. dubbel överkropp) nogot til Åhren kommit, hafwer (osv.). RelCur. 199 (”299”) (1682). Fischerström Mäl. 436 (1785; bildl.). —
-DRAGA, v. (†) refl.: göra ett feldrag (i schackspel o. d.); göra ett felgrepp; jfr -drag. Weste (1807). ÖoL (1852). —
-DRÄKT, äv. -DRÄTT. [fsv. misdräkt] (†) missämja, tvedräkt, söndring. At tär är sketh en misdräth j mällen ider och ider lands ffogtha. G1R 7: 535 (1531). Swedberg Schibb. 355 (1716). —
-DRÄKTIG. [fsv. misdräktogher] (†) oense, osams, tvedräktig; stridig, motsägande. LPetri 3Post. 3 a (1555). Effter the gambla Lärare äro sielffue så oeens och misdrectige om sakena. Dens. Kyrkiost. 48 b (1566). Swedberg SabbRo 1371 (1687, 1712).
-DÅD. (i skriftspr.) missgärning. Serenius Mm 3 a (1734). Monne det är enligt med Guds rättvisa, at .. straffa den ena för den andras missdåd? Tessin Bref 2: 275 (1755). Edgren Tennyson Dikt. 200 (1902). Östergren (1932).
Avledn.: missdådig, adj. (†) som är l. utmärker osv. en missgärning, gräslig, omänsklig o. d. Serenius (1734, 1757; under felonious).
missdådisk, adj. (†) = missdådig. Missdådiske giärningar. Abrahamsson 804 (1726; efter handl. fr. 1719). —
-DÅDARE ~då2dare, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. -DÄDARE, m.; pl. =; förr äv. -DEDER, m. (-dedare (-ere) 1537—1644. -deder 1621. -dådare (-ere) 1541 osv. -dädare (-ere) 1541—1725) [fsv. misdädhare; av mnt. misdader, misdeder; jfr dåda o. dådare] (grov) brottsling, ogärningsman. En sliick oppenbare miszdedere. G1R 11: 346 (1537). Hon visste att en missdådares kvarlåtenskap för ofärd med sig. Bergman TrAllt 77 (1931).
Avledn.: missdåderi l. -däderi, n. (-då- 1636. -dä- 1541) (†) grovt brottsligt handlingssätt; missgärning(ar). G1R 14: 430 (1541; om hor). RP 6: 311 (1636).
missdåderska, förr äv. -däderska, f. (-ded- 1651. -dåd- 1671 osv. -däd- 1552) kvinnlig missdådare. G1R 23: 329 (1552). Wägner Nyck. 141 (1921).
Spalt M 1062 band 17, 1944