| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MJÄLL mjäl4, adj. -are. adv. -T.
1) som är av mjuk l. lös konsistens; särsk.
a) (†) om jordart: ytterst finkornig o. lös (o. ofruktbar); jfr MJÄLL, sbst.1 1, MJÄLA, sbst.1 I miäl eller löös Grund, (bör lantmannen) såå om Wåhren Biugg. Risingh LandB 26 (1671; möjl. till MJÄLL, sbst.1). Mjäll mojord. Tidström Resa 3 (1756).
b) om snö: finkornig, torr o. lös; motsatt: kram. Hemming togh lÿtet miäller snjö och strÿker i hennes Enne. Visb. 2: 368 (c. 1600). När det lyser i stugan och snön är mjäll. Karlfeldt FridLustg. 140 (1901).
c) om kött, växt(del) o. d.: mjuk o. mör; spröd, späd o. fin; fin o. läcker; motsatt: hård l. seg. Mielt kött. Broocman Hush. 3: 4 (1736). Röksvamparna .. bestå af en likformig, mjell massa. Smitt Svamp. 67 (1863). (Småbladen på blomkål) äro .. synnerligen mjälla och finsmakande. Abelin MTr. 104 (1902).
d) mjuk o. len o. (vanl.) samtidigt klar o. ljus l. vit; särsk. om hud, hy o. d.; äv. i allmännare anv., med tanke huvudsakligen på färgen: vit ss. nyfallen snö, snövit, kritvit, klarvit. Serenius (1741). Mjell är tusenårig drifva (vid nordpolen). Tegnér (WB) 3: 4 (1817). Nicander Minn. 1: 144 (1831; om karnation). Der vinkar en arm / så mjell och rund. Rydberg Dikt. 1: 59 (1876, 1882). Mjällare än älfenben, ja snöhvit, / Var handen, som höll snaran i beredskap. Wulff Petrarcab. 77 (1905).
2) (†) i utvidgad o. oeg. anv.
a) om kontur, våglinje o. d.: mjuk (se d. o. 5 b γ). Mjellt rundade (bärgs-)höjder. Nicander Minn. 1: 4 (1831). Nejdernas mjella våglinier. Därs. 109.
(jfr 1 d) -VIT. Lena och miellhwijta lemmar. Lindestolpe Matk. 51 (1714). Nyfallen mjellhvit snö. Almqvist AMay 77 (1838). Lignell Dal 1: 51 (1851; om lera).
MJÄLLHET, r. l. f. till 1. Atterbom Minn. 253 (1817). Mjellheten af Jungfruns och Barnets hy går nära till mjölkfärg. Rydqvist Resa 71 (1838). Beckman Amer. 1: 97 (1883).
Spalt M 1150 band 17, 1945