Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOCKA mok3a2, sbst.3, i vissa trakter MÅKA må3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
mjuk, slemmig o. smetig orenlighet; numera vanl. om exkrement(hög) av ko(r), ”koruka”; äv.: dynga. Spegel 301 (1712; om nässlem). Jag sitter mycket hellre .. och säljer, än jag går och trälar i mockan (i ladugården) på detta vis. Almqvist Lad. 4 (1840). Stigen med de färska klövspåren och mockorna. Wester Reymont Bönd. 2: 25 (1924).
Spalt M 1201 band 17, 1945