Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOCKERA moke4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr MOCKERI.
Ordformer
(mock- c. 1750 osv. mok- 1801—1911. moqu- (mocqu-) 1658—1904. moqv- 1716—1729. mouch- 1696)
Etymologi
[jfr t. sich mokieren; av fr. se moquer (de), av ovisst urspr. — Jfr MOCKANT]
(numera föga br.)
a) refl.: håna, gäckas, vara hånfull l. spefull; nästan bl. i uttr. mockera sig över (förr äv. åt) ngn l. ngt, håna ngn l. ngt, elakt skämta med l. göra sig lustig över ngn l. ngt. Rålamb Resa 86 (1658, 1679). (Han) hade .. moucherat sig öffwer dem, som talade om frid och eenighet. AStobæus (1696) i HSH 9: 254. Han moquerade sig och gick bort. Dalin Arg. 1: nr 15, s. 4 (1733). Du moquerade Dig öfver min fruktan. Posten 1768, s. 57. Horn hade .. suttit och mockerat sig öppet åt hvad .. (Thomander) sade. Liljecrona RiksdKul. 429 (1841). Wrangel Blåögda 31 (1908).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.: gäckande, mockant. Åkerhielm Hvidehus 185 (1899).
c) i p. pf. i adjektivisk anv.: stött, förolämpad. Ekbohrn (1868, 1904). Östergren (1932).

 

Spalt M 1203 band 17, 1945

Webbansvarig