Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOJ moj4, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(moj (moij) 1653 osv. moy 1698)
Etymologi
[sv. dial. moj, motsv. ä. dan. o. dan. dial. (Bornholm) moj; av mnt. moi(e) l. mnl. moy, holl. mooi, vacker, av ovisst ursprung]
1) (i sht i sjömansspr.) om vind: lätt, svag, laber; ofta i opers. uttr.; om väder o. d.: lugn, god, vacker; om hav(syta): lugn. Moj vind. Det är mojt väder (l. mojt) i dag. Wetterhoff Skog 1: 133 (1883). Det gick långsamt (att kryssa), ty vinden var moj. Lundquist Profil. 2: 218 (1886). Vattnet låg oljigt och mojt. Asplund Skugg. 74 (1929). Det .. (är) kav mojt. TurÅ 1930, s. 239.
2) (†) i utvidgad anv., om person, i uttr. hålla sig mojt, hålla sig lugn o. stilla. Ekeblad Bref 1: 230 (1653).
Ssgr (till 1, sjöt.): MOJ-SJÖ. om mindre våg. Roswall Skeppsm. 1: 136 (1803). —
-VÄDER. [sv. dial. mojväder] mojt väder. Rosenfeldt Tourville 51 (1698). Fischerström Mäl. 18 (1785).

 

Spalt M 1273 band 17, 1945

Webbansvarig