Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOMUS må4mus l. mω4-, m.; pl. momer (VDAkt. 1794, nr 97, osv.). Anm. I ä. tid hade ordet lat. böjning. Bliberg Acerra 22 (1737: Momi, nom. pl.). Därs. 23 (: Momos, ack. pl.).
Etymologi
[av lat. Momus, av gr. Μῶμος]
i antik mytologi: hånets och tadlets gud. — särsk. (numera knappast br.) i utvidgad, appellativ anv., om person: hånare, tadlare, belackare. En Momus i verlden han hvässer sin tand, / Hin håle i leken. Bellman SkrNS 1: 13 (c. 1770). 3NF (1931).
Avledn.: MOMISK, adj. [jfr t. momisch] (numera knappast br.) hånande, tadlande. En Främling, på hwilken momisk tunga inthet plägar fela. VDAkt. 1690, nr 36. Våra Svenska Satyrer och Momiske andar. Dalin Vitt. 5: 287 (c. 1753). Ekbohrn (1904). —
MOMIST, m.||ig. [jfr ä. dan. o. eng. momist] (†) hånare, tadlare. Tranæus Medewij Fört. 3 (1690).

 

Spalt M 1303 band 17, 1945

Webbansvarig