Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONOKEL monok4el l. må- l. mω-, r. l. m.; best. -n; pl. -klar (Sundén (1887) osv.) l. -kler (Lundell (1893) osv.).
Ordformer
(-ocle 1889. -okel (-ockel) 1886 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. t. monokel; av fr. monocle, av senlat. monoculus, enögd, av gr. μόνος, en, ensam, o. lat. oculus, öga]
ögonglas för endast ett öga, buret fastklämt i ögonvrån, förr äv. försett med skaft; ”enkeltjusare”; enkellornjett. NF 10: 103 (1886). Klinckowström Örnsjötj. 93 (1906). VaruhbTulltaxa 1: 539 (1931).
Ssgr: MONOKEL-FODRAL. —
-KIKARE. enkelkikare. Ahrenberg Männ. 1: 199 (1904). —
-PRYDD, p. adj. —
-SNODD.

 

Spalt M 1312 band 17, 1945

Webbansvarig