Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONOVALENT mon1ovalän4t l. må1– l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr eng. monovalent; av gr. μόνος, en, ensam, o. lat. valens (gen. -entis), p. pr. av valere, vara kraftig, gälla]
kem. som har endast en valens, envärd, envärdig. Klor är monovalent. 19Årh. V. 1: 93 (1922). 2NF 37: 590 (1925).

 

Spalt M 1320 band 17, 1945

Webbansvarig