Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MORA 3ra2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or. Anm. Sg. best. o. pl. äro i vissa ä. ex. snarast att hänföra till sg. mor (se MODER).
Etymologi
[uppkommet ur sg. best. moran o. pl. moror, som urspr. äro böjningsformer av MOR, sbst.1 (se MODER)]
1) (†) = MODER 1; i sg. best. o. pl. (jfr anm. ovan). VDAkt. 1674, nr 278. Tuij vahre de ledhe Giöllentörnerss döttrar och Gudh förlåtte moran, som dem så har upfött. KKD 7: 125 (1706). Farar och Moror. Ehrensvärd Brev 1: 209 (1791). Moran deras var sysselsatt med att borsta upp fars och deras röda helgdagsmössor till julen. Topelius Sommarsjö 1: 140 (1897).
2) (i folkligt spr.) (äldre) husmoder, bondhustru; äv. allmännare: gammal (i sht gift) gumma (ur allmogeklassen). Mor Christina (dvs. klockarens hustru) var en innerligt förståndig och galant ”mora”. Carlén Fideik. 2: 56 (1844). När inte husbond’ och ”moran” voro i stugan, så kunde .. (drängen) hitta på alla slags spektakel. Benedictsson Ber. 106 (1887). En gammal mora skyndade fram för att sticka till kronprinsessan en bukett. DN(A) 1934, nr 170, s. 1. Moran i gården. SvD(A) 1935, nr 231, s. 10. — jfr NÄMNDEMANS-MORA.

 

Spalt M 1332 band 17, 1945

Webbansvarig