Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MORFADER mωr3~fa2der, stundom mω3r~, äv. 4~10, l. (i dagligt tal nästan alltid) MORFAR mωr4~far1 l. ~fa1r, sällan mω4r~fa1r, l. 3~2 (Weste synes ha känt båda accentueringssätten; mòrrfarr o. mórrfarr Dalin), l. (numera bl. i lagstil samt ngn gg mera tillf.) MODERFADER mω3der~fa2der, m.; best. -fadern, stundom -fadren, vard. morfarn; pl. -fäder. Anm. I vissa fall nyttjas morfar i best. anv. utan slutartikel; jfr MODER 1 b.
Ordformer
(moder- 1541—1837. moders- 1640. mor- (-oo-) 1528 osv. -fader (-dh-) 1528 osv. -far c. 1600 osv.)
Etymologi
[fsv. moþor faþir, motsv. d. morfader, isl. móðurfaðir; till MODER 1]
(ngns) moders fader. VgFmT II. 2—3: 89 (1528). Morfar var svåra yr medhan han var ung. Bureus Suml. 64 (c. 1600). Lefver ej sambroder, eller halfbroder; tå är faderfader giftoman, och näst honom moderfader. GB 1: 3 (Lag 1734). Malin all sin harm och smärta / Gråter ut i morfars famn. Snoilsky 2: 101 (1881). SD(L) 1896, nr 522, s. 4 (om häst). — jfr STYV-MORFADER.
Ssgr: MORFARS-FAR. Lind (1749; under ahnherr). —
-MOR. Meurman (1847).
Avledn.: MORFADERLIG, adj. som tillkommer l. utmärker en morfader. Under denne sällsamme mans morfaderliga tillsyn och vård uppväxte (Samuel) Ödmann till sitt tionde år. Böttiger 5: 9 (1867, 1874).

 

Spalt M 1360 band 17, 1945

Webbansvarig