Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MORLA 3rla2, v.1, förr äv. MURLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Törneros Brev 1: 338 (1826; uppl. 1925)).
Ordformer
(mo- 1638 osv. mu- 15611749. må- 1667c. 1755)
Etymologi
[jfr sv. dial. morla, d. murle, nor. dial. murla, ävensom MULLRA; avledn. av MORRA l. ljudhärmande parallellbildning till detta. — Jfr MORL o. KORLA, KURRA, v.2]
(numera i sht i vitter stil) frambringa l. ljuda med ett mullrande l. brummande l. morrande ljud; förr äv.: tala lågt o. otydligt, mumla, brumma. Hall KultInt. 83 (i handl. fr. 1638). Murra, mulra eller morla åt någen. Linc. (1640; under admurmuro). Hennes stämma var ett sträft, groft och morlande läte. VexjöBl. 1837, nr 16, s. 3. Nyblom Österut 86 (1908; om gonggong). — jfr FRAM-MORLA. — särsk.
a) (†) = GLUNKA 1. Biscop Brask förnam herom någet murlas ibland diecknaner. Svart G1 115 (1561). Carl IX Rimchr. 203 (1587).
b) om åska o. d.: mullra; äv. opers. Thorild (SVS) 3: 53 (1791; bildl.). Uppström StorM 47 (1919).
c) om vatten, hav, bäck o. d.: sorla; porla; förr äv. om kokande vätska o. d.: puttra. Lind (1749; under säuseln). Sahlstedt (1773). Fogelqvist ResRot 86 (1926).
d) (†) bildl., om blod l. sinne o. d.: svalla, sjuda, koka; jfr MORLA, v.2 Möller (1790). Sundén (1887).
Särsk. förb. (†): MORLA OPP. = morla, v.1 d. Nordforss (1805).
MORLA TILL. mumla plötsligt o. hastigt övergående. Laurelius Opusc. VIII. 2: 113 (1665).

 

Spalt M 1387 band 17, 1945

Webbansvarig