Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOSIG mω3sig2, adj.2 -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. mosot, varm, nor. dial. mosen, kvalmig, dåsig, shetl. mosin, dåsig, slö; till sv. o. nor. dial. mosa (sig), göra det behagligt för sig, dåsa, pokulera; möjl. besläktat med MASA, v.2]
1) röd (o. uppsvälld) i ansiktet; äv. om ansikte o. d. Tenow Solidar 2: 188 (1906). Ett par mosiga kinder. Viksten BortLag. 94 (1919). Hennes mosigt fryntliga min. Rogberg Hustru 14 (1928). Bilförare fälld — var rödögd och ”mosig” men till synes nykter. SvD(A) 1934, nr 250, s. 5. jfr RÖD-MOSIG.
2) (vard.) (lindrigt) berusad, rusig, ”påstruken”, ”kladdig”; äv. om tal l. röst o. d. Weste (1807). Visst va’ vi lite mosi’a / Af nektar och ambrosia. Wennerberg 2: 134 (c. 1848, 1882). Hon hörde mosiga röster utbreda sig öfver huset Stadius. Lindqvist Dagsl. 2: 79 (1900).
Avledn.: MOSIGHET, sbst.2, r. l. f. särsk. (vard.) till 2. Weste (1807).

 

Spalt M 1411 band 17, 1945

Webbansvarig