| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOTTAGARE mω3t~ta2gare, m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
— jfr EMOTTAGARE.
1) person som mottager ngt; särsk.
a) till MOTTAGA 2. JernkA 1840, s. 201. Den av Köpings mekaniska verkstad utförda elevatorn (för virkesstapling) betjänas av en påläggare vid vagnen och två mottagare på stapeln. SvSkog. 977 (1928). Pålitlig mottagare måste användas (vid frivolt) till dess full säkerhet nåtts. IdrIMar. 1935, s. 69.
b) till MOTTAGA 5; oftast motsatt: givare resp. avsändare. Mottagare av ett brev, en skrivelse. Wetterbergh SamhKärna 1: 3 (1857). I Östra Göinge innehöll julaknutan ibland någon mindre present, .. ibland en ”illgåva”, om mottagaren hade ovänner. Nilsson FestdVard. 131 (1925). jfr BETALNINGS-, BREV-, FRAKT-, FRAKTGODS-, GÅVO-MOTTAGARE m. fl.
2) till MOTTAGA 4: anordning l. apparat för att mottaga l. uppfånga l. uppsamla ngt. Holmberg Artill. 1: 135 (1881). — särsk. (i sht tekn.) till MOTTAGA 4 slutet: mottagningsapparat; motsatt: sändarapparat, avsändare. Aders telefon .. är en särdeles god receptor (mottagare) men lämpar sig däremot ej alls som transmitter (afsändare). 2UB 3: 498 (1897). Hägg PraktNav. 87 (1920). särsk. (i sht i fackspr.): radiomottagare, radioapparat, ”radio”. SvD(A) 1922, nr 323, s. 3. jfr KORTVÅGS-, KRISTALL-, RADIO-, RÖR-MOTTAGARE m. fl.
Spalt M 1497 band 17, 1945