Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MUGGA mug3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. mugga; av oklart urspr.]
(i vissa trakter, starkt vard.) tugga långsamt o. smått (ss. gamla tandlösa människor), mumsa. Serenius (1741). (Helen) muggade tappert konfekt. Bergman JoH 194 (1926). Han tuggade och muggade. Dens. Kerrm. 244 (1927).
Särsk. förb.: MUGGA FRAM. (†) mumlande framsäga (ngt). Spegel 300 (1712). —
MUGGA I SIG. (†) mumsa i sig. Weise 1: 90 (1769).

 

Spalt M 1521 band 17, 1945

Webbansvarig