Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MULA mɯ3la2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or; förr äv. MULE, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-a 1541 (oblik form), c. 1635 (nom.) osv. -e 1538—1749. -ar, pl. 1526—1712)
Etymologi
[fsv. mule; jfr dan. o. nor. mule, isl. múll, t. maul, eng. mule; av lat. mulus. — Jfr MULATT]
bastard av häst o. åsna, särsk. (i fackspr. numera alltid) av åsnehingst o. häststo; jfr MULÅSNA. OPetri MenFall M 4 b (1526). Absalom .. reedh på en mula. 2Sam. 18: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: mulåsna). SvD 29/8 1920, Söndagsbil. s. 4.
Ssgr: MUL-DJUR. [jfr t. maultier] Forsius Fosz 233 (1621). —
-DRIVARE. Nyström NKina 2: 5 (1914). —
-FÖL. Carlstedt Her. 3: 63 (1833). —
-KARAVAN. Mörne Elef. 161 (1931). —
-OXE. (†) benämning på ett enl. ä. uppfattning förekommande djur som antogs vara en bastard av åsna o. buffelko l. av tjur o. häststo l. dyl. Björkegren 1601 (1786). Björkman (1889). —
-RYTTARE. Siwertz Abess. 180 (1926). —
-ÅSNA, se d. o.

 

Spalt M 1523 band 17, 1945

Webbansvarig