Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MURRA mur3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr MURR, sbst.
Ordformer
(mur- c. 16451700 (: murning). murr- 1539 osv.)
Etymologi
[fsv. murra; motsv. (f)d. murre, (f)nor. murra, mnt. o. t. murren, mnl. murren, morren (holl. morren); ljudhärmande. — Jfr MORRA o. MARRA]
1) = MORRA 1. Rosenius SvFågl. 2: 328 (1924; om nattskärrans läte). — särsk.
a) (numera i sht i vissa trakter) = MORRA 1 a. Forsius Fosz 93 (1621). Rydberg Sing. 6 (1857, 1865).
b) (numera mindre br.) om katt: spinna; jfr MORRA 1 b. Nyberg 3: 256 (1842). Murra när andra kattor murra, så får du mjölk. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ekelund Sillanpää Ängl. 23 (1925).
c) (†) om vind: brusa, susa. LejonkDr. 70 (1689).
d) (numera bl. tillf.) i fråga om kurrande ljud i magen l. väsande ljud i lunga o. d.; äv. opers. IErici Colerus 2: 377 (c. 1645). Tarmarna (ha) murrat och kurrat. Thomander 3: 259 (1826). Det bränner, surrar och murrar i min venstra lunga. Castrén Res. 2: 432 (1848).
2) om person: brumma, grymta; vanl.: (på ett vresigt sätt) yttra missnöje l. knota, muttra; knorra; vara vresig l. knarrig; äv. i uttr. murra åt (förr äv. med) ngn l. om l. över (förr äv. emot) ngt; äv. med obj. o. ss. anföringsverb; jfr MORRA 2. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 72 (1539: emot). Aschaneus HwsRegl. 18 (1614: medh). Fröding Guit. 21 (1891: åt). Wester Reymont Bönd. 1: 196 (1920: om). Brodern murrade och tyckte att det inte var någon måtta med Gretas iver. Gillner Bergenkr. 93 (1923). Wester Reymont Bönd. 4: 78 (1924; ss. anföringsverb). — särsk. i p. pr. ss. adj., i utvidgad anv.: som (på ett vresigt sätt) ger uttryck åt missnöje; jfr MORRA 2 b. Mitt orättvist murrande bref. Bremer Brev 1: 268 (1834). Söderhjelm Runebg 1: 401 (1904).
Ssg: MURR-HÅR, se morrhår.
Avledn.: MURRIG, adj.
1) till 2: brummande, knarrig, vresig, butter; som (ständigt) är på dåligt humör; surmulen; äv. om tal, uppsyn o. d.: som vittnar om l. ger uttryck åt dylika egenskaper; äv. bildl. Bruks-Patron var altid murrig och elak. Björn Pap. 3 (1794). Axel och Rosina .. vända mor Brita ryggen och se murriga ut. Topelius Läsn. 1: 41 (1865). Denna murriga, temperamentsfulla gråvädersdag. SvD(A) 1930, nr 342, s. 3.
2) [jfr sv. dial. (Uppl.) murrug, smutsig, östsv. dial. murrug, disig, kulen; med avs. på bet. jfr östsv. dial. murjug, grumlig, skräpig, mulen, butter, trumpen] i utvidgad anv.: (mörk o.) grumlig. En ask, som blommar med sina mörka och lite murriga men rikliga blommor. Wägner KvartO 205 (1919). Murriga färger. Form 1933, s. 100.
Avledn.: murrighet, r. l. f. särsk. till murrig 1. Tholander Ordl. (c. 1875).
MURRISK, adj. [jfr ä. t. murrisch (t. mürrisch)] (†)
1) till 1; i fråga om elefants läte: brummande. Schroderus Comenius 190 (1639).
2) till 2, = murrig 1. Linc. (1640; under morose). Schultze Ordb. 3038 (c. 1755).

 

Spalt M 1623 band 17, 1945

Webbansvarig