| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
betecknande den specifika, livliga, oregelbundna rörelse som uppkommer hos en större samling av levande varelser (l. föremål) som röra sig var på sitt håll: vimla, ”krälla”; ofta med tanke väsentligen på den stora anhopningen av varelser osv. o. övergående i bet.: uppträda i stor mängd resp. (om plats o. d.) vara full (av ngt); dels opers., dels med subj. betecknande plats l. (hop av) varelser osv.; ofta i uttr. det l. ngt myllrar av ngt. Det myllrar av folk på gatorna. Staden myllrade av främmande människor. En myllrande människomassa. Atterbom Minn. 194 (1817). Kräftdjur, maskar, musslor, snäckor och sjöstjernor, som myllra bland (havs-)bottnens ler- och sandbäddar. Nordenskiöld Vega 1: 177 (1880). Det myllrade af barn i trapporna och rummen. Ahrenberg Männ. 2: 248 (1907). Regent Street, som brukar myllra af folk och åkdon. Vallentin London 233 (1912). Det myllrar som i en myrstack i svenskbybornas kaserner. SvD(A) 1929, nr 218, s. 3. — särsk.
a) förflytta sig till en plats l. i viss riktning under bildande av en myllrande hop o. d.; i särsk. förb.
b) mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk. för att beteckna livlig rörelse l. stor anhopning av ngt (i sht av ngt som uppträder oregelbundet l. oöverskådligt l. som bildar en oredig massa l. ett brokigt virrvarr). SundsvP 1886, nr 95, s. 3 (opers.). Det myllrar af blommor på ängen. Wirsén Vint. 293 (1890). Förtviflade, bittra, hädiska tankar ha myllrat där inne (i fängelset) i hufvuden, öfver hvilka bilan redan sväfvat. Roos Helgsm. 2: 150 (1896). En sådan myllrande mängd av små kullar och små blomplaner och små häckar. Lagerlöf Holg. 2: 47 (1907). Hans skildringar bokstafligen myllra af lif. 2NF 24: 418 (1916). särsk. (numera föga br.) i utvidgad anv., i fråga om nervretningar som framkalla en stickande l. kittlande känsla: ”krypa”, ”klia”. Strindberg Fjerd. 53 (1877; opers.). Dertill kom .. tröttheten efter strapatserna, efter hvilken det ännu myllrar i knävecken. Filuftsbild. 193 (1893).
MYLLRA TILL10 4. om folkmassa o. d.: hastigt (o. för kort tid) åstadkomma en myllrande rörelse; äv. opers. Agrell Sthm 225 (1892; opers.). Hela folkmassan myllrade till. Didring Malm 1: 262 (1914). —
MYLLRA UT10 4. till a; äv. bildl. Tusenden och åter tusenden myllrade ut ur stadens qvalm till lustslotten och till Klampenborg. Hedenstierna FruW 159 (1890).
Spalt M 1702 band 17, 1945