| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
1) (†) mysa, småle. I vaggan hon jollrar och hon mystrar. Dalin Vitt. 4: 420 (1747). Schultze Ordb. 3175 (c. 1755).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) frambringa visst slags smackande ljud med läpparna, i sht ss. kommando till djur, särsk. hästar; äv. om fågelläte, i sht av trast. Wollimhaus Ind. (1652). När Styrbjörn mystrade, stod hvar lem (hos Grållen) i lydna. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Trasterna mystrade i trän och de andra små foglarne qvittrade hvar på sitt sätt. Linné Öl. 21 (1745). När man ger gär (dvs. jäst) uti brännevins tillsättning, bör man mystra, som då man muntrar en häst. Crælius TunaL 89 (1774). Ossiannilsson Lärk. 74 (1913).
Spalt M 1757 band 17, 1945