Publicerad 1945 Lämna synpunkter MYTIN, m.; pl. -er. Ordformer (mut- 1788. myt- 1743) Etymologi [av fr. mutin, substantivering av mutin, adj. (se MYTIN, adj.)] (†) rebell, upprorsmakare; myterist. Benzelstierna Cens. 219 (1743). GT 1788, nr 93, s. 1. — Spalt M 1759 band 17, 1945 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se