Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅLSMAN må3ls~man2, i sht i södra Sv. 4~1, förr äv. MÅLMAN, sbst.3 (sbst. 1—2 se under MÅL, sbst.1 o. sbst.5), m.||ig.; best. -mannen; pl. -män.
Ordformer
(mals- (-z-) 1524—1591. mols(s)- 1526—1644. mål- 1586—1634 (: Målmansdömme). måls- (måhls(s)-, -(s)z-) 1526 osv. målls(s)- (-z-) 1589—1669 (: Mållsmannedommet). måltz- 1614—1668. — se för övr. MAN, sbst.2)
Etymologi
[fsv. mals maþer, den som för l. är berättigad att föra ngns talan, förmyndare, beskyddare, målsägande, malman, förmyndare, d. maalsmand, isl. málsmaðr, person som för ngns talan; av MÅL, sbst.1, o. MAN, sbst.2, eg.: person som för ngns talan, talesman]
1) person som för ngns talan; numera bl. om person som (utan särskild fullmakt) enl. lag är behörig l. pliktig att föra skyddslings (i sht omyndigs) talan inför myndighet (i sht domstol), ävensom att på dennes vägnar förhandla o. avtala med utomstående. Vara målsman för (förr äv. över) ngn. OPetri Tb. 26 (1524: offu[er]; uppl. 1929). Eij heller troo wij, att the finske hafwe satt them till målsmän udhi theres saak. RA I. 4: 527 (1598). Sedan man och qvinna sammanvigde äro, tå är han hennes rätte målsman, och äger söka och svara för henne. GB 9: 1 (Lag 1734; upphävt gm lag 1920). Lärjunges Målsman. FörslSkolordn. 1817, s. 2. Hernberg Rättsh. 36 (1922). — jfr BARNA-MÅLSMAN. — särsk. (†) i utvidgad anv.: person som har förfoganderätten över l. äganderätten till ngt, rättsinnehavare; i sådana uttr. som vara l. göra sig till målsman före l. över l. om ngt, ha resp. (orättmätigt) skaffa sig förfoganderätt över l. äganderätt till ngt; vara l. göra sig (till) målsman att göra ngt, ha resp. ta sig rätt att göra ngt. OPetri Tb. 132 (1526; uppl. 1929). (Hon) war inghen målsman at selia (godsen). G1R 3: 328 (1526). Så war .. hans fadher .. målssman öfuer be(mäl)te Arff. VRP 1639, s. 796. Det stoo som han giorde sigh målzman före. ÅngermDomb. 1644, fol. 23. Han ähr sielf målssman om sit huuss. VRP 1674, s. 47. Arnell Scott Sjöfr. 72 (1829).
2) (i sht i skriftspr.) i utvidgad anv. av 1: representant; talesman.
a) om person som framträder som representant l. talesman för en grupp av människor l. för folket; äv. bildl., om råd o. d. som består av ett flertal personer. G1R 25: 283 (1555; för skeppsbesättning). På thet tu (dvs. Kristus) inför Gud vår måls-man måtte vara. Brenner Pijn. 44 (1727). Lagmännen uppträdde (vid allshärjartinget), hvar i spetsen för sitt landskap, såsom folkets målsmän. Nordström Samh. 1: 35 (1839). Lagen kände ännu ingen annan målsman för hela folket, än riksrådet. Odhner Lb. 175 (1869).
b) om person som utåt företräder en åsiktsriktning, en vetenskap o. d.; ngn gg äv. bildl., om sammanslutning l. publikation som företräder en åsiktsriktning osv. Geijer I. 4: 155 (1822). Då Borgarståndet trädde i förgrunden som representationsreformens målsman. Wieselgren Bild. 26 (1886). Wisén var den förnämste målsmannen för det brukliga och i grunden etymologiska skrifsättet. De Geer Minn. 2: 286 (1892). (Borgås) litterära intressen fingo sin målsman i en tidning, som (osv.). Söderhjelm Runebg 2: 2 (1906).
Ssgr: A (†): MÅLSMAN-DÖME, se D. —
B (†): MÅLSMANNA-DÖME, -RÄTT, se D. —
C (†): MÅLSMANNE-DÖME, se D.
D: (1) MÅLSMANS-DÖME. (-man- 1626. -manna- c. 1618—1651. -manne- 1669. -mans- 1524 osv.)
1) (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) om ngns myndighet i egenskap av målsman; målsmanskap; förmynderskap; förmyndaruppdrag. Han haffde eÿ saadane malsmans døme offu[er] .. (sina barn) at han kwnde selie ther[es] ligiend[es] g[rv]nd th[e]m j ffraa. OPetri Tb. 26 (1524; uppl. 1929). Effter sin Moders dödh, kom hon vnder sins Målsmans och Morbroders H. Knut Posses til Hellekysz .. Målsmansdömme. Rothovius BBielke E 3 b (1624). FörmyndOrdn. 17/3 1669, § 12. Änkedrottningen (dvs. Kristina av Holstein), som innehade målsmansdömet för den omyndige Karl Filip. Ahnlund GA 49 (1932; om förh. på 1600-talet). särsk. (†) i uttr. komma till målsmansdöme, bli myndig, uppnå myndig ålder. G1R 24: 464 (1554).
2) (†) oeg., i uttr. första målsmansdömet, om den avgörande makten, det avgörande ordet, avgörandet. Thett förste målszmandzdömet (angående giftermålet) ähr hosz drötningen i Engelandt. G1R 29: 466 (1560). —
(1) -RÄTT, r. l. m. (-manna- 1840—1910. -mans- 1842 osv.) jur. målsmans maktbefogenheter. Nordström Samh. 2: 29 (1840). Minnesskr1734Lag 1: 433 (1934). —
(1) -VÄLDE. (numera knappast br.) = -rätt. Schroderus Os. 2: 581 (1635). Järta 1: 217 (1832).
Avledn.: MÅLSMANSKAP, n. (målsman- 1728 osv. målsmans- 1726—1924) jur. till 1, om ngns egenskap (rättighet l. skyldighet) att vara målsman. Abrahamsson 247 (1726). (Sonen) stod för sin person under faderns målsmanskap. Järta 1: 216 (1832). Det (var) regel, att målsmanskapet öfver enkan öfvergick till mannens närmaste arfvinge. Nordström Samh. 2: 14 (1840). Kallenberg CivPr. 1: 673 (1922). särsk. (föga br.) bildl. (Svenska språket) utöfvar .. ett slags målsmanskap för de öfriga nordiska språken. 1SAH 2: 6 (1787, 1802). PedT 1894, s. 194.

 

Spalt M 1811 band 17, 1945

Webbansvarig