| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅNNE mon3e2, äv. MÅNN mon4, adv.
(i sht ålderdomligt l. bygdemålsfärgat) uttryckande en önskan att veta ngt; jfr MÅNNTRO.
a) ss. uttryck för en önskan att veta, om en viss angiven tankemöjlighet motsvaras av värkligheten; ofta mer l. mindre retoriskt, i satser utan negation med särskild tanke på att den framställda frågan bör besvaras nekande o. i negerade satser med tanke på att den bör besvaras jakande.
α) placerat främst i huvudsatser med rak ordföljd l. använt omedelbart före ett enskilt ord l. uttr. som preciserar l. fullföljer en förut framställd fråga (l. angiver ngt varom man är oviss). Månne han kommer i dag? Monde iagh skal tagha wara på mijn Brodher? PPGothus Und. O 7 b (1590). Mon iagh skulle wara långt ifrå sanningen? Skytte Or. D 1 a (1604). Mon Kongen will osz leijd gifua, / At wij säkre här må blifua? Messenius Christm. 219 (c. 1616). På hvad sätt strida the trogne emot köttet? Mån på thet sätt, at the öfverlägga hos sig sielfva, om the skola strida eller ej? Bælter Christen 298 (1743, 1748). Säg mig Damétas, hvems är hjorden? Månn Melibéi? Adlerbeth Buc. 16 (1807). På den hög der min fader är lagd har jag satt en lind, mån hon lefver ännu? Tegnér (WB) 5: 114 (1825). (Flickan som läst sin läxa i abc-boken) undrar, om .. (tuppen) har hört, vad hon läst. Månne han skall värpa något till i morgon bittida. Nordström Luleåkult. 98 (1925). särsk.
α’) (numera föga br.) inledande en att-sats. Bælter Christen 298 (1743, 1748). Månn’ att man med bara värjan kunde fälla en vuxen krokodil? — sade han. Heidenstam Karol. 2: 163 (1898).
β’) i uttr. månn(e) det?, angivande viss förvåning (o. tvivel): värkligen? Lind (1749). Östergren (1932).
β) jämte omvänd ordföljd uttryckande frågande inställning; vanl. placerat inne i l. i slutet av en sats. (Riksdrotsen sade:) Monne icke finnes någon belägen platz för Edher til att byggia uppå vid bondekyrckian, eller ther nedan före? OxBr. 12: 62 (1638). Hvad tror herr Medenberg om mig? Tillhör jag icke det Småländska läseriet månne? Almqvist TreFr. 2: 97 (1842). Eftersom det kan vara intressant (att samtala med olärda personer), lär man månne icke något av dem? Larsson Bildn. 34 (1908). SvD(B) 1943, nr 126, s. 10.
b) ss. uttryck för en önskan att veta vilken av ett antal tankemöjligheter som i ett visst fall motsvarar värkligheten; placerat inne i l. i slutet av direkta (stundom indirekta) frågesatser; ofta liktydigt med: möjligen, kanske, eventuellt. Vad månne han skall säga härom? Huru skall detta sluta månne? Vem månne det är? Råde gud fader j himmelrÿk, / huru monde dhet skall tillgå. Visb. 2: 128 (c. 1600). Huru gestaltar sig månne saken nu vid en öfverblick af den textkritiska apparat, som står oss till buds. BibelöfversättnFråg. 23 (1874). Vem månne skulle sätta träplogen i Anders-Ersas bästa sädesåker denna vår? Väring Vint. 8 (1927).
Spalt M 1870 band 17, 1945