| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅTTA mot3a2, v.2 -ade ((†) pr. sg. måtter Stiernhielm Herc. 370 (1658); ipf. måtte Brobergen 36 (1693, 1708)). vbalsbst. -ANDE, -NING (mera tillf., Wollimhaus Ind. (1652), Östergren (1932)); -ARE (tillf., Fröding Stänk 104 (1896; i bet. 3)).
1) (†) ge (ngt) det riktiga måttet; (upp)mäta (ngt); äv. abs. För (att) 36 foder wijnnfatt bliffue rätt måttede. förfylte med wijnnn. VinkällRSthm 1582. (Bössan laddades) och måttades Krutet med en Fingerbor på det han ey skulle lägga för mycket uti henne. VDAkt. 1754, nr 541. Bellman (BellmS) 1: 176 (c. 1775, 1790). — särsk. bildl.: avpassa, jämka, lämpa l. rätta (ngt efter ngt); äv. refl.: rätta sig (efter ngt). Effter som misgerningen är til, så skal man ock måtta straffet. LPetri ChrPina A 4 b (1572). Stiernman Com. 3: 40 (1661; refl.). Atterbom Lyr. 2: 149 (1841).
2) (†) moderera, mildra, förminska, återhålla, tygla, dämpa; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: modererad, måttlig, måttfull, dämpad o. d. Münchenberg Scriver Får. 65 (1725). Rec(ensenten) .. måste sänka sin flygt och måtta sin hänryckning. Geijer I. 4: 54 (1822). De allvarliga, fastän måttade anspråk, vi .. ställa på våra lärjungar. Wåhlin Skoltal 128 (1889).
3) i fråga om förhållandet att ngn med blicken fäst vid ett mål söker avpassa ett kast, slag l. hugg (stundom ett skott) o. d. så att han träffar målet: sikta, syfta, rikta; särsk. dels abs. l. intr., dels med obj. betecknande hugg, slag o. d.; stundom (i sht i vitter stil) med obj. betecknande lans, dolk, pil o. d. Måtta rätt, fel. Måtta åt l. på l. mot l. efter ngn l. ngt. Schroderus Comenius 703 (1639). Der stod en Hiort med sina greniga Horn i fult språng .. Jägarena måttade med sina Spiut. Mörk Ad. 1: 93 (1743). Genast lade min trogne kamrat sin bössa till ögat, / Måttade hastigt och sköt i sin ungdomshetta förgäfves. Runeberg 1: 52 (1832). Fyra blanka pikar måttas / Mot den fallnes barm. Dens. 2: 86 (1847). Då han ryckte (svärds-)klingan till sig för att måtta ännu en stöt kom karlen honom in på livet. Ashton-Wolfe Spind. 120 (1930). — särsk.
a) oeg.
α) idrott. ta ögonmått för placering av fot (fötter) vid hopp; beräkna platsen för o. kraften i upphoppet vid tagandet av ett hinder l. vid hopp över l. upp på ett redskap. Det var en glädje att se den starkt byggda hästens ypperliga takt och huru den måttade väl och riktigt vid alla hinder. SD(L) 1894, nr 250, s. 7. Stör aldrig den som måttar: han kan komma av sig ock missa i hoppet. Landsm. XVIII. 10: 38 (1901; simterm).
β) (†) i uttr. måtta glaset till munnen, föra glaset till munnen; äv. sitta och måtta, sitta och föra glaset mot munnen, utan att göra allvar av att dricka. Glaset, granne, nu till munnen måtta! Bellman (SkrNS) 1: 52 (1767). Drick och sitt ej der och måtta! Lenngren (SVS) 2: 330 (1798).
b) mer l. mindre bildl.
α) i fråga om angrepp l. onda anslag o. d.: rikta. Svart G1 135 (1561). I sin ifver att måtta dödande hugg mot idealismen har han låtit förmå sig att trampa alla högre intressen under fötterna. Samtiden 1871, s. 648. Tyvärr har den nya tidens rörlighet också måttat dråpslaget mot folkets gamla hantverksmetoder och stilkänsla. Nilsson FestdVard. 30 (1925).
β) (numera föga br.) i annan anv.: (å)syfta, anspela (på ngt); ha (ngt) i sinnet; sträva (efter); stundom: vara riktad l. vänd (mot ngn l. ngt) o. d. RARP 2: 113 (1634). Ähran är Dygdenes Root; och Dygdenes grundwal är Ähran. / Dijt måttar all Gudz Lag. Stiernhielm Herc. 370 (1658, 1668). Schröderheim var redan så väl, att han begynt måtta åt statssekreterare-sysslan. 3SAH LII. 2: 83 (1791). Det är någon förundransvärd händelse, han måttar åt, som han vill omtala, utan att omtala. Almqvist DrJ 28 (1834). Mot vem eller mot vad måttade detta leende? Krusenstjerna Dagdriv. 183 (1923).
MÅTTA TILL. till 3: sikta, måtta. Psalt. 7: 13 (Bib. 1541). En Bild af Menskio-Kropp, / Som satt och måtte till med Pijl på Spänder Båga. Brobergen 36 (1693, 1708). —
Spalt M 1899 band 17, 1945