Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÄRLA mæ3rla2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or; äv. (i sht ss. koll.) MÄRL mæ4rl, n.; best. -et; pl. = (FoFl. 1920, s. 143); förr äv. MJÄLA, sbst.3, f. l. r.
Ordformer
(märl 1886—1920. märla c. 1740 osv. mjäla 1783 (: Grundmjäla)—1829 (: Grundmjäla). märgla 1781 (: Grundmärglan)—1828 (: Grundmärgla))
Etymologi
[jfr sv. dial. (Öl.) märl, n., koll.: små kräftdjur; möjl. samhörigt med sv. dial. (Smål.) merla, mellra, kräla, myllra; formen mjäla av okänt urspr. — Jfr MÄRTA]
zool.
1) om det till ordningen märlkräftor hörande kräftdjuret Gammarus pulex de Geer (äv. kallat vanliga märlan); äv. i utvidgad anv., om andra liknande djur (i sht hörande till släktet Gammarus Lin.). Sundevall Zool. 116 (1835). Myriader märlor, Gammari, hvimlade i våra håfvar och bottenskrapor. Chydenius ExpSpetsb. 54 (1865). Vattnet i sjön vimlade förr af en sådan mängd märl .., att (osv.). LAHT 1886, s. 37. I de vattenfyllda bergsskrefvorna summo af vågorna uppkastade ”märl” (Gammarus). FoFl. 1920, s. 143. — jfr FISK-, GRUND-, SÖTVATTENS-MÄRLA.
2) (†) om insekter? Märlor, af mång slag; .. soml. svarta, flata, stora; soml. smärre; .. Andra med horn, såsom timerkusar. Broman Glys. 3: 688 (c. 1740).
Ssgr (till 1; zool.): MÄRL-DJUR. = -kräfta. Thorell Zool. 2: 407 (1865). —
-KRÄFTA. kräftdjur av ordningen Amphipoda Lin.; i sht i pl. ss. namn på denna ordning. 1Brehm III. 2: 225 (1876).

 

Spalt M 1997 band 17, 1945

Webbansvarig