Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÖK mø4k, n.; best. -et.
Etymologi
[fsv. myk (i ssgn nöta myk), sv. dial. mök, mög; jfr d. møg, nor. møkk, isl. mykr, myki; till stammen i MOCKA, sbst.3, MOCKA, v.1]
(numera bl. i södra Sv., starkt bygdemålsfärgat) smuts, orenlighet, ”lort”; särsk. om exkrementer av djur (l. människa), i sht med tanke på deras användning ss. gödsel; äv. bildl., om ngt värdelöst: skräp, ”smörja”. Verelius 178 (1681). Lök, mök, rök och en ond qvinna komma mången mans ögon at rinna. Rhodin Ordspr. 90 (1807). Sprätta mök. Martinson Nässl. 195 (1935).
Avledn.: MÖKA, v.1 [jfr d. møge] (†) gödsla ut, ”mocka”. Lind (1749).

 

Spalt M 2104 band 17, 1945

Webbansvarig