| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i fackspr.) gm sönderkrossning av vissa bärgarter uppkommen (mjuk, lös) massa. Der som fasta berg, gryt, hård alf, mörja eller klapur är. Hiärne 2Anl. 285 (1706). Vid Limhamn .. träffas under de lösa jordlagren först en sönderbråkad massa af kalk och flinta, blandad med partier af den öfverliggande moränen, hvilken massa kallas mörja. Nathorst JordH 871 (1893). — jfr KALK-MÖRJA.
2) (vard.) halvflytande blandning av jord, sand l. annat fast ämne med vatten (l. annan vätska); mjuk massa av deg- l. smörliknande konsistens; smörja; sörja; slam, dy; jfr MÖLJA, sbst.2 3. Wallerius Åkerbr. 141 (1761). Ner i kärret i sit fall / Stocken uprör hela mörjan. GFGyllenborg Vitt. 2: 120 (1795). (Han) Krossar fisken till en mörja. Collan Kalev. 2: 146 (1868). Ett smutsfärgadt ösregn, blandadt med snö och groft hagel, vräker ner, och i den stinkande mörja, som detta lemnar efter sig på marken, ligga syndarne. 2SAH 50: 259 (1874). — jfr GRAV-, IS-, LER-, SLASK-, SNÖ-MÖRJA.
3) [möjl. delvis att uppfatta ss. bildat till MÖRJA, v.2] aska blandad med icke fullt uppbrända kolstycken o. d.; i sht om ännu varm aska blandad med glödande kolstycken; äv. i bild; jfr MÖLJA, sbst.2 4. Tå war ej Jorden färdig, / .. Alt Watnet grumlot stood, all Eld låg i sin Mörrja. Spegel GW 28 (1685). Om färsk Cocus-nöt stekes i mörjan och åter svalas (så osv.). Osbeck Resa 96 (1751, 1757). FoF 1928, s. 28. — jfr ASK-, ELD-, GNISTE-MÖRJA.
4) (numera mindre br.) i mer l. mindre bildl. anv. av 2; jfr MÖLJA, sbst.2 5. Knapt drager jag en foth uthur odygdens Gyttia, / Förn bägge twå på nytt mitt utj mörian sittia. ÖB 51 (1712). Då Bellman och fru Lenngren silade himmelsk nektar ur hvardagslifvets mörja. Crusenstolpe Mor. 5: 143 (1843). — särsk.
a) oordnad l. oredig massa av ngt l. blandning av en mängd olikartade ting l. individer; virrvarr, ”röra”; förr äv.: kaos. Linné Skr. 5: 117 (1732). När så (i tidens början) en Gud .. den Kaotiska mörjan / Ordnat hade. Adlerbeth Ov. 2 (1818). Att .. mångfalden, för att icke blifva mörja, måste i en ständig vexelrörelse utgå ifrån och sammandraga sig till någon enhet. Järta 2: 322 (1824). En ofatt mörja sjöfart, rök och tegel, / Så långt ett öga är i stånd att nå. CVAStrandberg 5: 141 (1862). Högberg Utböl. 1: VI (1912). jfr ORD-MÖRJA.
b) om ngt värdelöst l. odugligt: smörja, strunt. DelaGardArch. 11: 238 (1773; om mindervärdiga dikter). Prata en sådan sakramenskad mörja. Blanche Bild. 3: 55 (1864). (†) i pl. Leopold 2: 246 (1815).
1) i sht med. som har smörjig l. smör- l. degliknande konsistens. FörhLäkS 1862—63, s. 126. Upphostas dessa mörjiga, tuberkelbacillförande massor, så uppstå hålbildningar i lungorna. Jundell Barn. 2: 285 (1927).
2) (i vissa trakter) full av l. nedsmutsad av sörja l. slam, sörjig; dyig. Förstugan var mörjig av snö från alla skor. Blomberg LandLåg. 143 (1930). (Ragundasjöns) botten låg blottad, svartgrå, mörjig, avskräckande. TurÅ 1934, s. 149.
Spalt M 2130 band 17, 1945