| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÖRKNA mœr3kna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.).
1) motsv. MÖRK, adj. 1: upphöra att lysa, lysa med svagare sken. Sol och stjernor mörknade i hast. Tegnér (WB) 5: 204 (c. 1826). Nu stod han .. och såg, huru bränderna mörknade. Rydberg Sing. 102 (1865). — jfr FÖRMÖRKNA.
2) motsv. MÖRK, adj. 2: bli mörk l. mörkare, bli mindre belyst; förr äv. dep.; ofta opers.: det blir mörkt, det blir afton l. natt. När thet begynte mörkna hördes stor dön på öen. Verelius Herv. 88 (1672). Serenius (1741; intr. o. dep.). Du den mörknande nattens stjerna! skön blänker du i väster. Ossian 1: 21 (1794). Se, då mörknar himlabågen, / dundret går kring öde rum. Tegnér (WB) 5: 69 (1825). Det mörknar öfver vägen. Söderberg (1907; boktitel); jfr 8.
3) motsv. MÖRK, adj. 3, om färg: antaga en mörkare nyans. Rinman JärnH 179 (1782). Broman Männ. 2: 78 (1925).
a) intr.: antaga en mörkare färg, bli mörkare. Warg 148 (1755). Det skymmer vid himlaranden, / och mörknande böljor gå / och lemna qvar på sanden / en spillra då och då. Rydberg Dikt. 1: 3 (1882). Ett gammalt lågt gemak / med mörknad remnig gips i tak. Fröding Stänk 60 (1896). Moberg Rosell 332 (1932). särsk. motsv. MÖRK, adj. 4 b, om hår l. hy o. d.; äv. om person. Holmberg 2: 219 (1795). Hans hår, hans hy har mörknat. Weste (1807).
b) tr.: åstadkomma att ngt får en mörkare färgton, göra (ngt) mörkt l. mörkare; stundom äv.: färga (håret) mörkt. Järnsaltet mörknar den (dvs. den afrikanska kinabarken) åt svartgrönt. VetAH 1800, s. 179. (Gråhårig) har jag varit länge, det är bara att jag underlåtit att mörkna håret sedan min man är liksom död. Strindberg Dödsd. 121 (1901). Kjellin Troili 2: 122 (1917).
5) (numera föga br.; jfr dock slutet) motsv. MÖRK, adj. 5, om öga l. synförmåga: bli svag l. matt l. skum. Ögonen mörkna. Sahlstedt (1773). Af vishet mörkna våra ögon mest. Wecksell SDikt. 286 (c. 1861). — särsk. (fullt br.) i uttr. det mörknar för ögonen o. d.; jfr 2. Lehnberg Pred. 1: 161 (c. 1800; bildl.). Det mörknar för ögonen. Cavallin (1876).
7) (mindre br.) motsv. MÖRK, adj. 8: bli dunkel l. oklar l. otydlig. Tegnér (WB) 5: 12 (1825). Slutförmaningarna kunde hon .. aldrig bli kvitt, men deras innebörd tycktes snarare vilja mörkna än klarna. Ullman FlickÄra 83 (1909).
8) i bildl. anv. av 2, om situation, konjunktur, utsikter o. d.: te sig mindre hoppgivande, te sig (mera) hopplös; äv. opers.; jfr MÖRK, adj. 9. Den politiska synkretsen mörknade omkring honom. Geijer II. 3: 156 (1834). Rundgren Pred. 1853, s. 4 (opers.). Att utsikterna till frågans lyckliga lösning (ha) mörknat. Segerstedt Händ. 151 (1919, 1926).
a) intr.: antaga ett utseende som vittnar om bitterhet l. nedstämdhet l. missmod l. vrede o. d.; bli bitter l. dyster l. missmodig osv.; äv. om lynne o. dyl. l. om ansiktsuttryck l. blick o. d. MoB 4: 193 (1795). Hjeltens panna mörknar. Valerius 1: 60 (1831). Mer och mer mörknade Carl Johan i hågen. Crusenstolpe CJ 1: 229 (1845). (Perukmakarens) vattniga, uttryckslösa ögon mörknade och flammade. Bergman Mark. 239 (1919). Nilsson HistFärs 222 (1940). särsk. (tillf.) opers. Så snart han återvände till staden, mörknade det i hans själ. Wetterbergh Penning. 325 (1847).
b) tr.: åstadkomma att ngns sinne o. d. blir dystert osv., göra (ngns sinne) dystert. Sjukdom inom familjen .. mörknade sinnet. Liljedahl Norström 2: 439 (1918).
b) tr.: åstadkomma att ngns förstånd blir förmörkat l. svagt, fördunkla. (Den onde anden) med sin tjusningskraft, förnuftet mörknande, / Så talar i hans (dvs. Gernands) själ, af hat och vrede dårad: (osv.). JGOxenstierna 5: 130 (c. 1817).
MÖRKNA INNE10 32. (mera tillf.) bli överraskad av mörkret, medan man är kvar inne i ett rum l. en skog o. d. där det blir mörkt; jfr mörkna 2. Att jag .. var nära att mörkna inne i Qvillinge kyrka, en afton. Hedborn Minne 41 (1835). Kolthoff Minn. 143 (1897). —
MÖRKNA NED10 4 l. NER4. till 2, opers.: bli (fullständigt) mörkt, bli nermörkt. Det hade redan alldeles mörknat ned. Kullberg Bref 1: 213 (1844). —
MÖRKNA TILL10 4. jfr tillmörkna.
1) till 2, 4 a: (plötsligt) bli mörk l. mörkare, mörkna; i sht opers.; jfr mörkna 2. Men nu det mörknar til — ren målnens källor flyta. Lidner (SVS) 2: 54 (c. 1785). Ni såg ju luften mörkna till (före stormen). Oxenstierna Vanderdecken 53 (1865). Engström 1Bok 35 (1905; opers.).
1) till 1 o. 2.
a) förhållande(t) att det blir mörkt på aftonen; svagare dagsljus på aftonen, skymning. Vi passerade en egendom .., men mörkningen hindrade mig att betrakta den. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 107.
b) tid på dagen då det blir mörkt, kvällning; i sht i förb. med prep. Ifrån (klockan) Ett til Mörkningen. SthmStadsord. 1: 97 (1646). Hon geck i mörkningen ur sin Fars hus. Säfström Banquer. G 1 b (1753). Vardt alltså juten jagad till skogs innan mörkningen. Topelius Fält. 3: 46 (1858). SvD(A) 1931, nr 155, s. 10.
2) till 3 o. 4.
a) (mindre br.) antagande av mörk färg, mörknande. VetAH 1742, s. 218. Den mörkning, som visar sig hos järnmönja, kort efter det den blifvit påstruken. TT 1896, Allm. s. 75.
b) konkret; särsk. om ställe l. parti som är mörkare än omgivningen. Atterbom LÖ 2: 181 (1827). Lappen pekar ned i riktning mot en konturlös mörkning, som mycket väl kan vara högstammig granskog. SD(L) 1904, nr 170, s. 2.
c) (†) bildl.: nedsvärtande l. förklenande av ngt; jfr mörka 2 a. Den sällsynta böjelsen att hellre göra rättvisa åt andras förtjenster, än höja sin egen genom mörkningen af andras brister. 1SAH 5: 349 (1795, 1813).
3) (enst.) till 7: dunkel. (Allting) sjönk i medvetandets mörkning. Högberg Vred. 2: 220 (1906; om svimning).
4) (enst.) till 8: förhållande(t) att ngt ter sig mindre hoppgivande, försämring i situationen. Stiernstedt Liw. 55 (1925).
Spalt M 2145 band 17, 1945